Vattenskydd har varit en finländsk framgångshistoria. Jag kom in i branschen i början av 1980-talet full av entusiasm, redo att rädda vattendrag och Östersjön. Mycket var ännu i sin linda jämfört med idag. Effektiviteten av kommunala avloppsreningsverk var inte ens i närheten av dagens nivå. Inom skogsindustrin hanterades avloppsvatten genom mekanisk sedimentering. Finska vikens kust och till exempel Päijänne-sjön har blivit renare sedan dess. Jag har fått följa och vara en del av utvecklingen av vattenskyddet. Ännu har vi inte nått ända fram. Vi fick ännu en påminnelse om det under algsommaren 2018.
Vi har kommit långt från argumenteringen om huruvida kommunala avloppsreningsverk ska kunna uppnå en fosforhalt på 1,0 mg/l. Nu uppnår de bästa reningsverken regelbundet nivån 0,1 mg/l. Detta är ett lysande resultat med tanke på att fosforhalten i obehandlat avloppsvatten ligger på 5–6 mg/l. Man får bara buga och bocka till alla som har åstadkommit detta.
Jag har länge undrat över varför kommunerna satsar stora summor på rening av avloppsvatten, men tycks inte kunna få den diffusa belastningen under kontroll. Ett par procent av den fosfor som transporteras till havsområdet utanför Borgå kommer från Borgå stads Hermansö reningsverk. Ungefär lika mycket härstammar från Sköldviks industriområde med det största klustret av oljeraffinering och petrokemi i Norden. Resten, över 90 % av fosforn, kommer via Borgå å och Svartsån i huvudsak som diffus belastning.
Under min tid som vd för Borgå vatten inledde vi ett samarbete med John Nurminens Stiftelse. Avsikten var att uppmuntra till en debatt om var insatserna bör riktas. Vi beslutade att ”neutralisera” vår fosforbelastning under två år i rad. Under det första året stödde vi elimineringen av den kemiska fosforreduktionen i Vitsebsk-reningsverket i Vitryssland. Reningsverket släpper ut sitt vatten i Östersjön. Under det andra året fördelades stödet mellan Vitsebsk och gipsbehandlingen av åkrarna i Borgå ås avrinningsområde. Helsingfors, Kotka och Åbo har neutraliserat sin fosforbelastning på motsvarande sätt. Det har varit en ära att få vara en av dessa aktörer.
I första hand bör statsmakten leda verksamheten på ett sådant sätt att de nationalekonomiskt sett mest kostnadseffektiva vattenskyddsmetoderna tas i bruk. Detta skulle innebära förändringar i jordbruksverksamhet och finansiering. I andra hand skulle man emellertid kunna utveckla andra aktörers deltagande i vattenskyddet. Neutraliseringen av den egna näringsbelastningen ser ut som en fungerande metod. För detta har John Nurminens Stiftelse skapat en plattform för gräsrotsfinansiering som är lätt för frivilliga medborgare och organisationer att använda. Det bör emellertid även utredas hur neutraliseringen skulle kunna införas som ett ”officiellt” verktyg för vattenskydd där det finns ett behov att förbättra tillståndet av vattendrag inom en kommuns eller en industrianläggnings utsläppsområde, men där det mest kostnadseffektiva sättet inte är förbättring av det egna reningsverket.
Revideringen av 1962 års vattenlag var ett effektivt verktyg på sin tid och fick förorenare att bygga reningsverk och senare effektivisera dem. Nu är det dags för nya administrativa innovationer. Vad sägs om styrmedel för jordbruket, kompensationer och handel med utsläppsrätter? När Borgå förbättrar sitt avloppsreningsverk, kostar det flera hundra euro per ett kilo fosfor. Samma effekt uppnås med gipsbehandling av åkrar för några tiotals euro och på Vitsebsk-reningsverket för några enstaka euro.
Risto Saarinen
Diplomingenjör
Vd vid Borgå vatten 2012–2018
Rädda Borgå å med oss
Gipsbehandling av åkrar bidrar till renare vatten i Borgå å och Östersjön. Hjälp John Nurminens Stiftelse att köpa och sprida ut gips på åkrarna vid Borgå å – delta i gräsrotsfinansiering!
(Foton: Risto Saarinen)