Problemet med övergödning i Östersjön gäller särskilt fosfor, som det finns för mycket av både i åkrar och i havet. Det värsta med detta är att fosfor ackumuleras både i marken och på havsbotten, till skillnad från kväve som är lättrinnande och flyktigt.

Därför går fosforproblemet i arv till våra barn. Även nu lider vi av den interna belastningen på Östersjöns botten, som är ett tiotals år gammalt arv från tidigare generationer.

På 40 år har man avsevärt lyckats minska fosforbelastningen från städer och industri, men jordbruksutsläppen från åkrar har knappt alls minskat.

Det handlar oftast inte längre om att jordbrukare skulle ösa överdrivet stora mängder konstgödsel på sina åkrar, eftersom gödselmedel ju är dyra och har blivit ännu dyrare den senaste tiden. Problemet är det fosforöverskott som uppstår genom användningen av stallgödsel och att fosforöverskottet blir kvar på fel ställen.

Inom det intensiva jordbruket upprätthåller man med hjälp av foder och näringsämnen som hämtas från annat håll en så kostnadseffektiv och geografiskt koncentrerad produktion av kött och animaliska produkter som möjligt.

Den uppmärksammade ryska ”hönsskitbomben” – koncentrationen av enorma hönshus för miljontals höns på den ryska sidan av Östersjön och hur hönsgödsel rinner ut i Östersjön – handlar till exempel om att konsumenterna i miljonstaden Sankt Petersburg köper stora mängder kycklingprodukter och ägg.

Föda och näringsämnen för dessa fjäderfä hämtas från området med svartjord i centrala Ryssland, men eftersom transport av gödsel är dyrt och besvärligt stannar de näringsämnen som hönsen producerar kvar här och förorenar Östersjön.

I USA ligger en liknande koncentration av fjäderfäproduktion på landets östkust. Fodret hämtas från Mellanvästern, men hönsskiten förblir där den uppstår.

Det innebär paradoxalt nog att även om fosforn i konstgödseln inte är den direkta orsaken till näringsackumuleringen, så orsakar den problemet via en omväg. Den produktion av mineralgödsel som började efter andra världskriget har möjliggjort en specialiserad produktionsstruktur där djur föds upp på vissa ställen, medan spannmål och annan vegetabilisk föda för djur och människor odlas på andra ställen med hjälp av konstgödsel.

Som ett resultat av den näringsobalans som uppstod började vattendrag runt om i världen övergödas efter andra världskriget.

I Finland är gödselöverskottet koncentrerat till Satakunta, Egentliga Finland och Österbotten. I sydvästra Finland är fosforavrinningen från jordbruket den största per hektar i hela Östersjöregionen.

Vi är naturligtvis inte ensamma om detta problem. Det pågår ett märkligt gödselrally i Europa: överflödig gödsel transporteras bland annat från Nederländerna till Tyskland, från Tyskland till Lettland, från Danmark till Tyskland och från Tyskland till Danmark.

Även om näringsämnen och organiskt material i gödsel är värdefulla i sig, innebär det vanligtvis en kostnad för producenten att bli av med gödseln. Denna ekonomiska ekvation förändras inte av att man påminner om att det är en värdefull råvara.

Visst stämmer det, men så länge transport och bearbetning gör näring från stallgödsel dyrare än konstgödsel kommer vi att ha ett gödselproblem.

En lösning som bygger på en återgång till 1950-talets modell med ”torp och ko” är knappast realistisk. Att höja skatterna på mineralgödsel har å andra sidan inga chanser att lyckas politiskt, särskilt eftersom höjningarna skulle drabba växtproducenter, trots att dessa inte är den direkta orsaken till gödselproblemet.

Statliga ingripanden genom subventioner för användning av gödselfosfor skulle vara ett viktigt första steg, men i slutändan är lösningen beroende av om konsumenterna är beredda att betala lite mer för kött som producerats på ett sätt som är hållbart för vattendragen.

Hoppas köttkoncernerna ser en business-möjlighet här. Det som behövs nu är samma fördomsfria och orädda anda som det pionjärföretag i Satakunta hade, som redan på 1970-talet före hajpen kring den cirkulära ekonomin lyckades bygga upp ett varumärke kring hönsskit till hemträdgårdsmästare.

Marjukka Porvari
Direktör för havsmiljön
John Nurminens Stiftelse

Denna text publicerades första gången den 4 februari 2022 som en kolumn i tidningen Länsi-Suomi.