28.11.2016

Det fungerar äntligen! – Östersjöns bästa julklapp

Det var veckans höjdpunkt för en Östersjöveteran: jag fick höra att reningsverket i staden Kaliningrad äntligen är igång! Avloppsvattnet från 400 000 människor inte bara rinner igenom reningsverket, utan vattnet renas också på det sätt som Skyddskommissionen för Östersjön rekommenderar. En över 40 år lång väntan är över och Östersjöns största skamfläck, som tidigare släppte avloppsvattnet direkt ut i havet via ett öppet dike, har äntligen åtgärdats.

Om ni nu tänker att det här är en gammal nyhet som redan rapporterats flera gånger om, och att skivan verkligen hakat upp sig för sjöräddarna i Böle, då har ni på sätt och vis rätt. Reningsverket i Kaliningrad har nämligen invigts under högtidliga former åtminstone tre gånger, och det har varit avsett att färdigställas ”vilken stund som helst” under de senaste fem åren.  När det exempelvis tillkännagivits att ”reningsverket i Kaliningrad öppnas i augusti”, har det varit befogat att fråga sig vilket år det har handlat om.

När det gäller Kaliningrad har till och med de eviga optimisterna drabbats av misstro, något som även gäller undertecknad. Fördröjningen kan inte ha berott på penningbrist eftersom reningsverket i Kaliningrad i ett tjugotal år formligen överösts av pengar från olika håll – förutom från ryska federationen även bland annat från svenska staten och Nordliga miljöpartnerskapets fond. Under årens lopp har Kaliningrad till och med kallats för svenskarnas Waterloo, vilket torde beskriva den grad av frustration finansiärerna i vårt grannland upplevt.

Eftersom Kaliningrad redan länge varit en av Östersjöns största punktbelastare som finns kvar, besökte även vi i stiftelsen Kaliningrad år 2008 för att avtala om ett samarbete för effektiviserad fosforrening vid reningsverket. Då fattades det gemensamma beslutet att stiftelsen ska genomföra kemisk fosforrening i Kaliningrad ”inom några år från det att reningsverket har byggts”.

Och nu har vi väntat som på solens uppgång att dessa några år ska gå.  Enligt stadens ledning framskred byggnadsarbetena väl, men när ingenting hördes om starten av vårt gemensamma projekt, ville vi i januari 2012 på plats granska hur ”väl” allt hade framskridit.  Våra värdar, stadens ytterst samarbetsvilliga ledning, hade gett byggentreprenaden till ett bekant företag vars tidigare erfarenhet begränsade sig till byggande av broar. Så ett företag vid namnet Brobyggare Nummer Sex sysslade sedan med byggande av ett reningsverk, men allting gick inte (överraskningsvis!) riktigt som i Strömsö.

När vi bekantade oss med situationen på reningsverket efter träffen med ledningen, presenterade de hurtiga brobyggarna nog gärna sina ritningar och planer. Men när vi frågade om den kemiska fosforreningen kunde de emellertid inte med säkerhet säga om det var ett sådant reningsverk de byggde eller inte. I ett hörn på en ritning hittades emellertid ett sådant. Efter besöket på reningsverket meddelade de vänliga representanterna för staden att vår stiftelses hjälp inte behövdes för fosforreningen, eftersom en sådan funktion redan hittats på ingenjörens papper. Däremot ville de gärna att vi skulle finansiera och ansvara för processen för idrifttagning av reningsverket, eftersom de själva hade smärre problem på den punkten. Förslaget att ansvara för idrifttagningen av ett reningsverk som uppförts av nybörjare, med alla de juridiska ansvar det innebar, tedde sig så pass skrämmande ur stiftelsens synvinkel att vi nöjde oss med ett artigt nej tack.

Efter januari 2012 har vi fortsatt samarbetet med andra städer i Kaliningradtrakten och väntat på ett glädjebud från brobyggarna. Under årens lopp har det duggat tätt med inbjudningar till öppningsceremonier, och duon Putin och Medvedev har i ett par repriser till och med uppgett årtal för färdigställandet, men de har i all tysthet alltid runnit ut i sanden. Detta tyder väl på att inte ens Kreml lyckats reda ut den röra brobyggarna i Kaliningrad ställt till med.  Ett gammalt ryskt talesätt lyder så träffande: ”Vi ville det bästa, men det gick som det brukar.”

I våras var så det året då reningsverket till stor överraskning för alla som följt händelseutvecklingen slutligen öppnades. Den avgörande faktorn som satte stopp för Östersjöns största utsläppskälla – något som inte ens Kreml med sina diktat klarat av – lär ha varit VM i fotboll som inspirerade brobyggarna till en slutspurt. Men trots det kom man inte riktigt i mål med detta evighetsbygge: på grund av problem med de centrifuger som används vid avlägsnande av slam har avloppsvattnet hittills helt enkelt bara runnit igenom reningsverket utan någon egentlig rening.

Men nu har alltså detta emotsedda mirakel inom Östersjöskyddet äntligen skett, och avloppsvattenet renas vid reningsverket i Kaliningrad i enlighet med de rekommendationer Skyddskommissionen för Östersjön har gett. Östersjöns syrefattiga huvudbassäng tackar, och det gör även vårt eget havsområde dit vattnen från huvudbassängen transporterar näringsämnen. Evighetsbygget är slutligen klart, och Östersjön har fått sin bästa julklapp.

Skribenten Marjukka Porvari leder John Nurminens Stiftelses projekt Ett Rent Östersjön. Marjukka har deltagit i stiftelsens verksamhet för skydd av Östersjön ända sedan början år 2004 då stiftelsen inledde sitt första projekt vid avloppsreningsverket i S:t Petersburg.
Foto från reningsverket i Kaliningrad: Marjukka Porvari.

Relaterade länkar

Your current shadow instance is STAGING (Staging). Exit