Rebecca Eastmond besökte Finland 2012. Under besöket träffade hon Erik Båsk, ombudsman för John Nurminens stiftelse. Denna artikel har tidigare publicerats i brittiska tidningen Charity Times. Publicerades här den 16 juli, 2013.
En av de positiva sidorna med att jobba som rådgivare åt personer som vill donera pengar är att man får träffa fantastiska människor som med alla medel försöker rubba världen åtminstone en aning i rätt riktning. Just detta ledde till att jag fick träffa en väldigt spännande person i Finland. Han heter Erik och är ombudsman för en familjestiftelse som skapades 1992 för att bevara, och även dela med sig av, familjens samling med sjöhistoriska skatter.
Vid ett styrelsemöte 2004 bestämde styrelsen att man inte hade något intresse av att arbeta för att bevara endast Finlands maritima arv samtidigt som Östersjön håller på att dö ut. Östersjön är ett av världens mest förorenade sjöområden. Det mest synliga, och det allvarligaste, symtomet på detta är de giftiga, blågröna alger som varje sommar blommar över hela Östersjöområdet. I värsta fall dödar dessa alger det maritima liv som är beroende av Östersjön, och algerna gör det även omöjligt att bada i Östersjön. Nio länder gränsar mot Östersjön och där är runt 91 miljoner människor i 14 olika länder som bor i Östersjöns avrinningsområde. Det innebär att även om dessa människor bor hundratals kilometer från kusten, har de någon typ av relation till Östersjön genom sjöarna och åarna som mynnar ut i den.
Vad kan en enda familjestiftelse med begränsade resurser göra för att stoppa en miljökatastrof?
Den filantropiska enheten vid JP Morgan Private Bank arbetar tillsammans med sina kunder för att maximera kundernas inverkan i egenskap av pengadonatorer. Jag är en av medlemmarna i denna enhet hos JP Morgan och mitt arbete består i att hjälpa våra kunder att se till, att deras donationer ger bättre resultat på kortare tid.
Det första steget när man skapar en plan för sin donation är att tänka på vad det är som gör en arg: vad blir man upprörd av, vad vill man ändra på i världen?
Viljan att verkligen göra skillnad – hjälpa någon i nöd, bevara ett språk, en byggnad eller ett ekosystem, värna om sårbara gruppers grundläggande rättigheter – det är en vilja som finns nedärvd i oss alla. Det är en fundamental mänsklig önskan. Att se vad man verkligen brinner för är det första steget på vägen mot att bli en filantrop.
Den berättelse som Erik delade med mig är mer eller mindre en beskrivning av hur man kan gå till väga för att vara säker på att ens donation gör maximal nytta.
Styrelsemedlemmarnas första steg bestod i deras spontana, känslomässiga reaktionerna på faktumet att Östersjöns ekosystem höll på att brytas ned framför ögonen på dem. Nedbrytningen var ett fenomen som gjorde dem väldigt arga och som de ville stoppa. Det var denna känsla de sedan använde sig av.
Nästa steg för effektivt och verkningsfullt filantropiskt arbete är att kliva ur den känslomässiga sfären och koppla in intellektet i stället.
Styrelsemedlemmarna kunde ha tagit den enkla utvägen och bestämt sig för att problemet var så stort att det ligger utanför deras möjligheter att påverka. Istället valde de att ta frågan framåt genom att inte dra några förhastade slutsatser. De började samla in fakta om vad som faktiskt pågick kring Östersjön, för att kunna förstå vad som redan skedde och hur stiftelsens begränsade tillgångar skulle kunna användas på bästa sätt.
De fick veta att Östersjön inte klarar av att hantera den mängd fosfor och kväve som varje år dumpas i dess vatten. Det är dessa näringsämnen som skapar övergödning, eutrofiering, vilket leder till algblomning.
Att rena Östersjön var inte ett alternativ. Även om det hade varit möjligt att göra detta, skulle samma problem ha uppstått igen i och med att mer näringsämnen släpps ut i vattnet. Styrelsen kontaktade ledande organisationer med forskning och expertis inom området och fick veta att det är billigare att rena storstäders avloppsvatten än sjövatten från fosfor. De fick även veta att fosforutsläppen i Östersjön till största del kommer från jordbruk (45 %) och avloppsvatten (20 %), och att det kommer från samtliga länder som släpper ut vatten i Östersjön. Den största andelen utsläpp, 36 %, kom från Polen och dess närmare 40 miljoner invånare.
Stiftelsen hade mycket begränsade medel, ingen klar auktoritet för att bedriva lobbyverksamhet och ingen tydlig grund att bygga på.
Man valde att fortsätta med nästa steg mot en framgångsrik donation: man letade efter just den punkt där stiftelsens begränsade resurser skulle kunna ge så stor avkastning som möjligt – och därefter var det full fokus som gällde. Styrelsemedlemmarna gick igenom informationen de hade samlat in. De bestämde att jordbruk var en alltför politisk fråga för att stiftelsen skulle kunna åstadkomma en verklig beteendeförändring. De funderade över vad man skulle kunna göra åt hanteringen av avloppsvatten.
EU-standarderna gällande hantering av avloppsvatten kräver inte borttagning av kemisk fosfor i så pass hög utsträckning som skulle behövas i Östersjön, eftersom större delen av Europa gränsar till mycket större vattenmassor. Styrelsemedlemmarna kände dock att lobbyverksamhet gentemot EU antagligen skulle vara en alltför långsam och riskfylld process för att löna sig för en så pass liten stiftelse som dem.
De ville göra något kostnadseffektivt som gav snabba resultat och gick att upprepa.
De hyrde rysktalande experter och började samarbeta med det ryska företag som erbjuder vatten- och vattenreningstjänster till St Petersburg för att finansiera och förbättra vattenreningssystemet på de tre anläggningar som tar hand om vatten från St Petersburg, Östersjöområdets största stad. Detta arbete inleddes 2005. Redan denna enda handling reducerade den årliga mängden fosfor som släpps ut i Östersjön med tusen ton, vilket är lika mycket fosfor som Finland årligen släpper ut i skärgården och Finska viken. Det är ett bra exempel på vad som är möjligt att göra. Stiftelsen har nu blivit en ledande organisation som arbetar med ett konsortium av olika bidragsgivare för att ta hand om avfallsvatten från 17 städer i Ryssland, Polen, Lettland och Vitryssland (några av dessa ligger mycket långt bort från Östersjön, men deras utsläpp går rakt ut i vattnet).
Styrelsemedlemmarna anser att de bör fokusera på länderna öster om Östersjön, eftersom de europeiska länderna på västsidan kommer att följa efter så snart de ser vad man har åstadkommit. Genom tidigare genomförda och nu pågående projekt siktar styrelsen och dess samarbetspartners på att minska den årliga mängden fosfor som släpps ut i Östersjön med 2 500 ton. De uppskattar att den totala kostnaden för att göra detta ligger runt 10 miljoner euro.
Detta kan jämföras med de 230-275 miljoner euro som Finland sedan 1995 årligen har lagt på finansiering vattenskyddsåtgärder inom jordbruk. Mellan 1995 och 2007 har mängden kväve som släpps ut i Östersjön ökat med 14 procent och fosforutsläppen har endast minskat med 6 procent.
Detta kan även sättas i relation till möjligheten att stiftelsen istället hade skrivit ut flera mindre checkar till organisationer som delar deras miljöengagemang och på olika sätt försöker att skapa positiva förändringar, både lokalt och i ett större perspektiv.
Det kan kännas kul att skriva ut flera, mindre checker – och ibland kan även en mindre check göra en enorm skillnad. Men en filantrop som sprider medel till höger och vänster kommer i slutändan inte att göra någon strategisk skillnad, om det inte är så att en av checkarna råkar hamna precis rätt. Genom att fokusera på ett område där stiftelsens pengar skulle kunna göra en ordentlig skillnad, samtidigt som man har strävat mot ett bestämt mål, har alltså styrelsen för denna lilla stiftelse redan kunnat uppvisa goda resultat i arbetet för att minska fosformängden.
Jag frågade inte Erik närmare om detta när jag var i Helsingfors, men jag gissar att ända sedan stiftelsens första projekt i St Petersburg har styrelsen hållit ett vakande öga över hur pass effektivt deras bidrag har använts. De har antagligen krävt in vissa uppgifter och information från resultatutredningar.
Detta är givetvis det tredje steget på vägen mot att lyckas göra skillnad genom sin donation: när man väl vet vad som behöver göras, måste man vara säker på att det faktiskt är rätt väg man följer för att uppnå just detta.
Det lönar sig att hålla John D Rockefellers ord i åtanke; det är precis lika viktigt hur du skänker dina pengar, som hur du investerar dem.
Jag tycker absolut att 90 procent av alla donationer till välgörenhet borde föregås av en due diligence-process och ha tydliga, gemensamma mål som man har gått igenom innan donationen görs. Det är på detta stadium som man har möjlighet att kontrollera att mottagaren faktiskt har samma uppfattning om vad som är ett gott resultat.
Det finns ett antal nyckelfrågor att tänka på vid due diligence: Hur väl känner man till organisationen som man vill stödja? Går deras vision ihop med ens egen? Överensstämmer det sätt på vilket de vill nå sina mål med det som man själv vill uppnå? Vad har organisationen för bevis på redan uppnådda resultat? Får organisationen stöd av utomstående experter inom området? Har organisationen tydliga riktlinjer för vad lyckade resultat ska innebära, och hur mäter den om arbetet går i rätt riktning?
Är man nöjd med de personer som innehar de ledande posterna i organisationen? Har dess styrelse och förtroendevalda gemensamma mål och samarbetar de på ett bra sätt? Är organisationen extremt fokuserad på sina mål, eller skulle den kunna distraheras av nya möjligheter? Har organisationen en förmåga att knyta till sig bra personer? Är personalen engagerad?
Hur ser organisationens ekonomi ut (det är förvånande hur många välgörenhetsorganisationer som i själva verket är nära konkurs!) och var kommer inkomsterna ifrån? Har den ekonomiska avdelningen den erfarenhet och förmåga att bedöma olika situationer som krävs? Hur pass stabil är organisationens finansiering – är de bundna till en eller två huvudfinansiärer, eller har de en mer balanserad finansiering?
Om det finns tid är det bra att tänka över hur man skulle kunna skapa ett ordentligt samarbete med den organisation som man stöttar ekonomiskt (det är till stor hjälp om det inte rör sig om ett stort antal organisationer). Filantroper tror ofta att de inte bidrar med annat än pengar, men detta stämmer sällan.
Vi uppmuntrar våra kunder att skriva ner gemensamma mål – oavsett om man bidrar med en ekonomisk grund till en välgörenhetsorganisations löpande utgifter, eller om det handlar om finansieringen av ett nytt projekt – och se till att välgörenhetsorganisationen inte har något emot att ha en fortsatt dialog som underlättar för båda parter att anpassa sig när förutsättningarna förändras. Just i och med detta, att förutsättningarna förändras och utvecklas, kommer man under resans gång troligtvis att behöva justera den plan som man har kommit överens om vid utgångsläget. Om man hela tiden kommunicerar på ett bra sätt, kommer detta att gå smidigare och med mindre problem.
Vad gäller fortlöpande mätningar råder vi våra kunder att tänka igenom vad de behöver veta för att kunna fatta rätt beslut rörande eventuellt fortsatt arbete med organisationen i fråga, och/eller om där är något ytterligare som de behöver göra sett till en mer övergripande strategi.
När det handlar om grunden till framtida beslut kring arbete och finansiering är det viktigt att endast mäta sådant som är av verklig betydelse för den roll man har i sammanhanget. Att samla information bara för sakens skull är inte till hjälp för någon.
Om man har tur, har den organisation som man vill samarbeta med redan insyn i de punkter som man i egenskap av filantrop är intresserad av – då behöver man alltså inte öka arbetsmängden. Om detta inte är fallet, ska man komma överens om mätpunkter som kan vara till nytta och dessutom är lämpliga sett till både organisationens och donationens storlek.
Rebecca Eastmond, verkställande direktör, arbetar som senior donationsrådgivare och leder JP Morgan Private Bank filantropiska enhet för Europa, Mellanöstern och Afrika (EMEA). Denna enhet fokuserar på att tillgodose kunder med information och tjänster som ska hjälpa kunden att uppnå sina filantropiska mål genom nyskapande råd, genomtänkt ledarskap och samarbetstillfällen. Eastmond började arbeta hos JP Morgan 2008.
Eastmond inledde sin karriär som advokat för privatkunder hos Allen & Overy, där hon gav råd till förmögna personer och välgörenhetsorganisationer som betalar ut stora bidrag. Eastmond lämnade Allen & Overy 2002 för att utveckla stiftelsen Prince´s Foundation of Children and the Arts, som då var ett pilotprojekt. Hon utnämndes 2005 till VD för den nya stiftelsen av HKH Prinsen av Wales. Där arbetade hon tillsammans med en kärna av donatorer för att få välgörenhetsorganisationen att växa. Under åren 2008 – 2009 hjälpte organisationen över 33 000 barn i Storbritannien.
Rebecca Eastmond är medlem i det nationella rådet för Teach First, en organisation som arbetar med att få ut toppkvalificerade lärare till områden med små resurser i Storbritannien. Hon är även med i styrelsen för Philanthropy Review som arbetar för ökad filantropisk verksamhet. För tillfället är hon förtroendevald för House of Illustration, en kreativ organisation inriktad på illustrationskonst, och stipendiestiftelsen David Cock Foundation. Hon har studerat juridik vid Oxfords universitet och har advokatlicens i England och Wales.