29.10.2020

Jakten på det försvunna gipset

När det gäller att testa en ny vattenskyddsmetod kan målet ibland ligga bakom överraskande många kringelikrokar och det kan dröja länge att hitta den rätta vägen fram. Eftersom det inte finns några tidigare erfarenheter och instruktioner att förlita sig på kan en stackars projektchef hamna i en labyrint från vilken det är svårt att hitta vägen ut (vilket kan vara spännande och ibland mycket tidskrävande). Uppdraget att skaffa naturligt gips till gipsprojektet för Vanda å blev en sådan vandring för mig. Operation Naturgips blev således en rätt utdragen historia.

I Vanda ås avrinningsområde finns flera ekoodlare som genast i projektets början anmälde sitt intresse för gipsbehandling, förutsatt att lämpligt gips fanns att få. I projektet använder vi gips som är en biprodukt från Yaras produktion av gödselmedel. På grund av bestämmelserna om ekoproduktion får detta gips inte användas på ekoodlade åkrar. På dem är det endast tillåtet att sprida jungfruligt gips. Dessutom ville jag veta vad prisnivån för schaktat naturgips var i relation till det biproduktsgips från gödselmedelsproduktionen som vi vanligen använder. Därför ställde vi upp som mål att genomföra ett småskaligt pilotprojekt med naturgips.

Jag började enkelt och klart genom att skicka en offertbegäran på naturgips till lantbruksaffärerna.  Även om våra kontakter kämpade för att hitta en lämplig produkt blev vi efter ett halvt år och några varudeklarationer senare tvungna att konstatera att vi inte hittade naturgips som uppfyllde kvalitetskraven genom anbudstävlingen. Den första leden som vi valt var således en återvändsgränd.

Därefter kontaktade jag tillverkare av gipsskivor i Finland. Jag skickade e-postmeddelanden och satt i telefonen, men hittade ingen som ville sälja oss ett parti på 100 ton gips, vilket var vad vi behövde. En hjälpsam kontakt hjälpte mig framåt, men vart jag än vände mig, törnade jag slutligen mot labyrintens väggar. Jag lärde mig att det finns skillnader mellan gips och gips.

Efter detta vände jag blicken utomlands. Google hittade gipsgruvor från andra sidan Östersjön, i Lettland och Polen. Med hjälp av vår lokala tolk förhandlade jag om gipset i Lettland och Polen, men priset var så högt att varan måste ha innehållit ädelmetaller eller någonting liknande. Dessutom tog tolken väldigt långa kreativa pauser i arbetet med att ta reda på gipsets pris och kvalitet. Jag kände att klockan tickade – projektet var inne på sitt sista år och snart var det dags att fatta beslut om vi ville använda pengar från projektets budget till naturligt gips eller inte.

Jag utvidgade mina efterspaningar till Tyskland. Där hittade vi en hjälpsam säljare som snabbt skickade oss varudeklarationen för tyskt gips. Gipsets kvalitet var bra och priset konkurrenskraftigt. På sluttampen stötte vi dock på ett nytt problem: gipset såldes i ett torrt tillstånd, inte fuktigt. Torrt gips kräver specialutrustning: tankbil för transport, silo för lagring, tryckluft för lastning och slangspridare för spridning. Vi hittade på några kreativa lösningar på utrustningsproblemet, men då kom coronan och gipskranarna i Tyskland stängdes. Besviken fick jag sitta och krafsa på labyrintens väggar igen.

Sedan kom en lyckträff! Juuso Joona från Soilfood meddelade att företaget kommer att erbjuda naturgips från Spanien. Det lät bra! Skulle det nu gå vägen? Varudeklarationen för det föregående gipspartiet som kommit till Finland verkade dock lite konstig. Vi väntade därför på uppgifterna om det nya partiet. De var till all lycka sådana som vi önskade. Efter att vi fått analysresultaten kunde vi uppskatta den mängd gips som behövdes för behandlingen och beställa varan. Äntligen öppnades en dörr ut från labyrinten!

I verkligheten fick vi uppleva ganska många nya turer och vändningar innan naturgipset låg på åkrarna i Nurmijärvi, där det minskar erosionen och avrinningen av fosfor. Gipshögen glimmade i solen. Den såg så exotisk ut att vi fruktade att den innehöll, kanske inte diamanter, men föroreningar av något slag. Materialet som liknade glasskärvor var dock kvarts, som gips innehåller naturligt. På morgonen till spridningsdagen ringde entreprenören och meddelade att hydraulslangen gått av och att spridningen skulle senareläggas.

Nu kan vi dock andas ut av lättnad och säga att slutet gott, allting gott. I september fick jag tillfälle att följa med när gips spreds ut på Kranni gårds åkrar i Lepsämä. Förmiddagen bjöd på många intressanta upplevelser: jag fick också se gårdens kvarn, där havren från den gipsbehandlade åkern förädlas till havregryn nästa sommar. Vilken lättnad, när den höstmorgonens tjocka dimma skingrades och jag äntligen stod inför – en underbar gipshög!

Anna Saarentaus
Projektchef, Projekten Ett Rent Östersjön
John Nurminens Stiftelse

AFM Anna Saarentaus landade i stiftelsen för fem år sedan. Det första av stiftelsens projekt som hon ansvarade för NutriTrade, som handlade om utsläppshandel med näringsämnen. En av behandlingarna som testades i projektet var gipsbehandling. Efter det ledde Anna gipsprojektet för Vanda å, och i dag för hon budskapet om gipset ut i världen i det internationella projektet Gypsum Initiative.Vid sidan av dessa projekt har Anna också fördjupat sig bl.a. i den gemensamma behandlingen av industriella och kommunala avloppsvatten i projektet BEST och deltagit i bygget av projektet Sustainable Biogas, som startade i sommar under stiftelsens ledning.

Anna är en systematisk, beslutsam och ihärdig projektchef för vilken ingenting är omöjligt. Anna är forstmästare till utbildningen. På fritiden trivs Anna ute i naturen och på stugan. Hon gläder oss på stiftelsen varje höst med äpplen och plommon från hennes egen trädgård.

Relaterade länkar

Your current shadow instance is STAGING (Staging). Exit