När jag var barn fick jag en bok med titeln Kapten Cousteau i gåva av min gudfar. Den blev mitt livs första viktiga upplevelse som hade med undervattensvärlden att göra. Jag minns var jag satt med min bok. Jag minns hur det kändes att läsa om Jacques Piccards färd till och från Marianergraven med en undervattensmaskin, batyskafen Trieste. Jag blev rädd för att fastna i käftarna på jättemusslor. Finns det månntro sådana i Östersjön?
I min barndom gjorde vi många båtfärder och steg i land på holmar och skär. Jag fick veta att det inte finns jättemusslor i våra vatten men kände mig ändå rätt ängslig att bada bland blåstången. Jag minns en vacker sommardag på någon bergig holme, kanske utanför Porkala. Flera båtlag hade lagt an vid holmen och en av dem hörde till en synnerligen märklig grupp. De påstod sig ha hittat ett ankare, och det var stort. Den unga pojken såg givetvis framför sig hur de hade hittat ankaret till ett enormt segelfartyg, sådana som var välbekanta från Tintins havsäventyr. Hur stort det ankaret verkligen var fick jag aldrig veta, och inte heller namnet på dykargruppen. Men jag hade redan bestämt mig för att bli dykare när jag blir stor.
Det gick några år och vi började fira somrarna på stugan i Nagu. Det hade inte blivit av att skaffa dykutrustning men vi var till sjöss och fiske blev ett slags livsstil. Visserligen skulle jag inte alltid ha orkat åka ut tre gånger om dagen för att kolla näten. Farsan orkade.
En höst var det en Petri som intresserade mig för att prova dyka med utrustning i Grankulla simhall. Det är ganska otroligt hur den lördagsförmiddagen har etsat sig fast i minnet. Jag minns allt! Utöver otaliga bagatellartade detaljer minns jag framförallt hur det kändes att sväva och andas under vattnet. Följande dag anmälde vi oss tillsammans till en dykkurs. Under våren studerade vi teori och övade i bassängen.
Men när vi höll på med havsdykning avbröts dykkursen abrupt för att arrangören gick i konkurs! Ibland krävs att man tar den långa vägen eller kanske omvägar för att uppnå olika saker. Återigen gick det många år medan jag gick ut gymnasiet och gjorde militärtjänst. Mina biologistudier förde mig till Joensuu. Jag minns att jag under någon av de första studentfesterna, i trädgården hos en nuvarande riksdagsledamot, berättade för en Jani att jag ska bli marinbiolog. Jani, som var hemma från Kotka, ville också syssla med havet. Jag blev marinbiolog medan Jani disputerade och blev giftforskare i Helsingfors. Jag bor i Jyväskylä medan Jani numera brygger öl i Joensuu tillsammans med en man, vars hustru bodde i huset där ovannämnda studentfest ägde rum.
Vad hände alltså mellan studentfesterna och nutid? Helt kort kan man säga att min relation till Östersjön som byggdes upp under barn- och ungdomsårens somrar fördjupades och blev yrkesmässig. Jag fattade tycke för alger och bedrev forskning genom att dyka. Och vid sidan av kom jag även att utbilda några nya dykare. Hör och häpna, under mina aktivaste år kom jag upp till närmare femhundra dykningar!
Marinbiologer får alltid frågor om Östersjöns tillstånd. Hur mår Östersjön? I Finland följer man på ett bra sätt med Östersjöns tillstånd. Till all lycka har vi ett uppföljningsprogram för havsvården och kuststaterna kring Östersjön kommer sinsemellan överens om vilka saker man följer med. En sporadisk marinbiolog som får frågan om Östersjöns tillstånd kan alltså få stöd av eller uppmana frågeställaren att bekanta sig med Finlands miljöcentrals rapport Havsmiljöns tillstånd i Finland 2018. Rent ut sagt är läget rätt dåligt enligt många olika mätare. Det finns dock även glädjeämnen. Det görs konkreta insatser för att rädda Östersjön. Bra exempel är effektivare avloppsvattenrening både här hemma och hos grannen samt lovande innovationer såsom att sprida kalk på åkrarna för att hindra näringsurlakning i vattendragen. Idag är människor också mer intresserade av vad som händer på vår bakgård. Det går faktiskt att hemifrån ta en titt hur det ser ut där till exempel med hjälp av Kustobservatoriet MONICOAST som upprätthålls av Tvärminne zoologiska station.
Forskning behövs, även om någon i början av sommaren faktiskt protesterade med hänvisning till att Östersjön nog är världens mest undersökta pöl. Jag kan lätt komma på några intressanta saker som också jag gärna vill få mera information om. Å andra sidan är det lätt att hålla med om den protesterande röstens fortsatta argument: Skulle det inte vara dags att satsa på konkreta skyddsåtgärder i stället för mer forskning? Bägge behövs säkert. Finland och finländarna har ännu mycket att göra när det gäller att utveckla relationen till Östersjön och till exempel för att minska utsläppen från jordbruket. Jag minns att jag en gång i tiden på lågstadiet hörde talas om skyddszoner mellan åkrar och vattendrag. Det har gått cirka 30 år sedan dess! Vi måste även komma ihåg att Östersjöns tillrinningsområde gäller så gott som hela Finland. Vi alla inverkar på Östersjöns tillstånd och vi alla har en möjlighet att bidra till en positiv framtid för Östersjön!
Niko Nappu
Skribenten är Helsingfors universitets koordinator för forskningsstationerna HiLIFE vid biologiska stationen i Lammi och upprätthåller Kursen om marint liv (Vesiluontokurssi).
