Den stämningsfulla fyren Gråhara som symboliserar det marina Helsingfors, är ingen turistattraktion som är öppen för allmänheten, utan en aktiv lotsstation och arbetsplats för 10 lotsar, 10 kutterförare och en värdinna. Via Gråhara lotsas fartyg till hamnarna i Helsingfors, alltså till Nordsjö, Västra hamnen och Södra hamnen. På somrarna är lotsarna också sysselsatta med den livliga kryssningstrafiken. Gråhara fyr ägs av Trafikverket. Landområdet och de övriga fastigheterna ägs av Finnpilot Pilotage Ab. (Finnpilot Pilotage). Farleden från havet in till Helsingfors gick redan på 1600-talet mellan skären i Gråhara och Lågharu. En stenruin fungerade som seglingsmärke på Gråhara. Sjömärkena av trä som kallas båkar byggdes på 1700-talet. År 1883 ersattes träbåken av en ljusfyr av järn. Fyrens plats utsågs så att man bevarar den säkra infartslinjen via fyren och kyrkan i Sveaborg. (Seppo Laurell). Foto: Ilkka Vuorinen.
John Nurminens Stiftelse inbjuder årligen understödjare och andra samarbetspartners till evenemanget Club Östersjön för att diskutera aktuella ärenden om Östersjön. Vid evenemanget informeras deltagarna om hur det går för de olika Ett rent Östersjön-projekten samt om den finansiella situationen. Finnpilot Pilotage stod som värd för evenemanget som ordnades för femte gången.
Ett förnyat Club Östersjön ordnades som en kryssning kring Helsingfors. Värden för evenemanget, Finnpilot Pilotage som är verksam i kärnan av arbetet med Östersjöskyddet, bjöd gästerna på en grundlig översikt över lotsarnas verksamhet samt ett ovanligt tillfälle att bekanta sig med den unika fyren Gråhara.
Verkställande direktör Matti Pajula berättade att Finnpilots viktigaste uppgift är att främja säkerheten inom sjöfarten och havsområdet, samt att förhindra olyckor genom att hjälpa fartyg att röra sig säkert i farlederna.
Pajula konstaterade att lotsens främsta uppgift har förblivit oförändrad genom århundradena: liksom sin kollega för hundratals år sedan, kliver även dagens lots upp på fartygets kommandobrygga och hjälper fartyget att säkert anlöpa hamnen. I forna tider överlät aldrig fartygets kapten styrningen av fartyget till lotsen, men idag händer det allt oftare. Det är inte alls underligt: Den finländska kusten är ett av de svårast navigerade havsområdena i världen. Det är också kallt och mörkt större delen av året, och istäcket varje vinter försvårar arbetet ytterligare. Endast en lots som känner de lokala farlederna väl klarar sig i dessa låga och stenrika vatten.
De finländska lotsarna arbetar alltså under ovanligt krävande förhållanden jämfört med många andra farleder runt om i världen. Lotsningsdirektör Kari Kosonen berättade att endast lotsar med toppkompetens väljs ut för uppgiften. Alla de finländska lotsarna är erfarna chefer på fartygen. Vanligen har den som börjar som lots minst 10 års erfarenhet som befäl på ett fartyg.
En euro för lotsningen återbetalar sig trefaldigt
Förra året hade Finnpilot oerhört många lotsningar, ungefär 25 000. Ungefär var femte av dessa var på något sätt avvikande, och farofyllda situationer fanns det närmare 60. Om farorna hade lett till olyckor hade kostnaderna för dessa uppgått till nästan hundra miljoner euro. Å andra sidan uppgick intäkterna för lotsningen till ungefär 35 miljoner euro. Enligt denna beräkning får man tillbaka tre euro på varje euro som investeras på lotsning. Detta är en bra ekvation för rederierna och för hela Finland. Det gäller inte bara näringslivet utan även miljön: förebyggande av olyckor betyder ofta också att oljeläckor undviks.
Sommaren 2014: två hav
Styrelseordförande för stiftelsen Juha Nurminen analyserade i sitt inlägg den kluvna situationen under den gångna sommaren. I Finska viken i öst var vattnet rekordklart, medan kilometerlånga flak av blågröna alger bredde ut sig väst om Hangö. Huvudorsaken till katastrofen i väst var den stora mängden fosfor som samlats i djupen av Östersjöns huvudbassäng, och som vinterstormarna satte fart på. Algerna behöver fosfor för att växa, och en annan faktor som gynnar algblomningen är värme. Värmen i juli orsakade en explosionsartad utbredning av algerna.
Den ovanligt långa och varma sommaren var ett riktigt syretest för tillståndet i Finska viken. Vattnet förblev dock klart. Två enstaka åtgärder har påverkat Finska vikens rekordklara tillstånd allra mest: En effektivare rening av avloppsvattnet från S:t Petersburg samt ett slut på fosforutsläppen från Kingisepps gipshög. Stiftelsen har haft en stor roll i båda fallen. Nurminen gladde sig över att det nu har bevisats att genom konkreta åtgärder uppnås konkreta resultat.
Nurminen konstaterade att den effektivaste och snabbaste åtgärden för att förbättra tillståndet i Östersjöns huvudbassäng – och därigenom också i Skärgårdshavet – är att skära ner på utsläppen från de största belastningskällorna i Polen, de baltiska länderna, Kaliningrad och Vitryssland. Det finns tyvärr inga trollformler, men den här sommaren visade att det är möjligt att uppnå en synlig skillnad i havets tillstånd redan under vår livstid.
Forskaren Emil Vahtera vid Helsingfors stads miljöcentral konstaterade att gamla synder fördröjer Östersjöns återhämtning. Det som försvårar situationen är den lokala påfrestningen som orsakas av vattnets långsamma utbyte och den höga näringsbelastningen som har fortsatt under flera årtionden. Därför är havsområdet kring Helsingfors bara på en hjälplig nivå. Det viktiga är ändå att havet återhämtar sig om vi arbetar målmedvetet med att skära ner på belastningen. Som ett exempel nämnde Vahtera att när man arbetade mer effektivt med att minska kväveutsläppen från avloppsvattnet i Helsingfors i slutet av 1980-talet, blev det en märkbar lokal skillnad relativt snabbt i havets återhämtning.
Club Renata: för de ungas och för havets bästa
Mot slutet av evenemanget styrde man mot Club Renatas lokaler på Vargö i Sveaborg. Grundaren av Club Renata Antti Etelämäki berättade att föreningen värnar om den marina kulturhistorien. En viktig del av föreningens arbete är att erbjuda inspirerande upplevelser vid havet till unga som har svårt att få jobb. Detta i samarbete med andra marint verksamma och med sådana som arbetar med barn och ungdomar. Föreningens mål är också att renovera 6mR-klassade båten Renata som byggdes år 1929.
Som avslutning på evenemanget fick deltagarna höra världsomseglare Eero Lehtinens samt designer och professor Hannu Kähönens funderingar om seglingens innersta väsen. Världsomseglaren och seglingsexperten Eero Lehtinen, vars memoarer bekostades av stiftelsen och som publicerades i våras, berättade om besättningens dynamik på en världsomsegling. Många saker utöver själva seglingen hör till förberedelserna: ansökningar om finansiering, rekrytering av besättning, fördelning av arbetsuppgifter, utrustning… Förutom att segling är fysiskt krävande, är ledarskapet en extrem prövning på grund av besättningens fysiska närhet samt bristen på privat utrymme.
Havet ger Hannu Kähönen starka estetiska upplevelser och är en viktig källa för mental jämvikt. Seglingen gör att människan blir en del av naturen; utlämnad åt havet och ett perspektiv skapat av horisonten lär en ödmjukhet – och ger tillfälle till lugn och återhämtning. Vattnet och vågorna symboliserar renhet – enligt Kähönen överallt i världen.