Östersjön har haft stor betydelse i mitt liv och havet ger mig mitt levebröd även i dag. Östersjön hade stor betydelse för mig redan innan jag blev lots. Jag seglade just på Östersjön under en stor del av min karriär på havet.
I början av min karriär på havet i början av 90-talet talade man fortfarande om den ”stora soptunnan”, med vilket man avsåg havet. Man kastade avfall överbord utan några bekymmer. Till all lycka har människornas inställning till havet förändrats. Även algsituationen har blivit bättre jämfört med de värsta tiderna. Jag kommer ihåg den tiden då ett fartyg lämnade en fåra efter sig i vattnet, om det var vindstilla. Visst finns det alger fortfarande, men inte lika mycket som tidigare, tycker jag. Under de senaste två åren har jag lagt märke till vattnets klarhet i södra Bottenhavet.
Lotsar arbetar en vecka varefter de har en vecka ledigt. Under arbetsveckan kan det komma lotsningar vilken tid på dygnet som helst. En lots har egentligen ingen typisk arbetsdag. Också de fartyg som ska lotsas är olika. Tankrar, torrlastfartyg, roro-fartyg och så vidare. Små och stora. Människor blir ofta överraskade när de får höra att det finns en livlig fraktfartygstrafik längs våra kuster. Det stöter alltid mitt öra då någon pratar som om tankfartyg var det enda hotet mot havet. Största delen av tankfartygen har numera dubbla skrov och regleras av detaljerade bestämmelser. Enligt min mening är torrlastfartyg med enkelt skrov en mycket större risk eftersom de kan ha lika mycket bränsle ombord som en liten tanker har last. Vår grunda ”insjö” tål inga oljeskador. Lotsar förebygger dem dygnet runt, på årets alla dagar. Det är motiverande att få göra ett jobb som har stor betydelse för skyddet av Östersjön.
Lotsen fungerar på fartyget som lokal expert. Jag får ofta frågan ”hittar de inte fram själv”? Nej, det gör de inte nödvändigtvis. Vi måste hålla i minnet att vår kust med sina stenrika vatten är världsunik. Det kan också hända att fartygsbesättningen aldrig ens hört talas om Finland. Då ger våra trånga farleder ofta en ordentlig kulturchock, och då behövs lotsens expertis.
Det finaste med lotsens arbete är att få uppleva de fyra årstiderna. Det är ganska annorlunda att röra sig i Skärgårdshavet i januari jämfört med juni, som säkert för många är den mest bekanta årstiden på Östersjön. Vintern med dess isar och snöfall ger arbetet extra krydda. Våren är kanske den vackraste tiden med sina sträckande fåglar och vattenvidder som befrias från sitt istäcke. På hösten tänker man ofta hur förändringen från sommaren kan vara så stor, den ligger ju bara ett par månader bak i tiden. Regnet blåser vågrätt mot en, sjön är grov och nätterna är beckmörka. Och höststormarna, de är verkliga upplevelser, de med.
Det har varit trevligt att få höra goda nyheter om Östersjön under den senaste tiden. Man har lyckats få avlopsvattensutsläppen från S:t Petersburg under kontroll och täppt till stora fosforutsläpp. Vi finländarna har benägenhet till att tänka ”det är inte vi utan de där andra”. Jag tycker att det är viktigt att det egna boet är i ordning på riktigt. Det handlar om många olika frågor och val. Om stora frågor, som tillräckligt breda skyddszoner och klok användning av gödslingsmedel inom jordbruket. Men också om små frågor, såsom ansvarsfulla båtförare som tömmer sina septitankar på mottagningsställen.
Jag hoppas att de värsta tiderna för Östersjön är förbi och att återhämtningen börjat. För att förändringen ska bli permanent behövs mycket hårt arbete och rätt inställning. Det är fint att John Nurminens stiftelse ägnat sig åt denna sak och gör ett viktigt jobb för att rädda Östersjön.