Mitt varma förhållande till Östersjön inleddes redan i barndomen när vi tillbringade somrarna i sommarstugan vid Bottenviken och åkte båt i Kvarkens skärgård. Solen sken allid och havet glittrade underbart. Jag lärde mig simma med hjälp av flytväst. Stranden vid stugan var så stenig att man måste gå i vattnet från ändan av bryggan, där det var en par meter djupt. Först var det skrämmande att se ned – vattnet var så klart att man kunde se hur långt det var till bottnen. När jag fått smak för simmandet började livet under vattnet ändå fascinera och det var intressant att utforska det genom cyklopögats glas. I strandvattnet fanns det mycket småfisk, som även drev i land döda ibland. De döda fiskarna såg äckliga ut men eftersom de vuxna tyckte att det var normalt, vande även vi barn oss vid fenomenet.

Under ungdomsåren bodde jag i Uleåborg, där Bottenviken är starkt närvarande alla årstider. Bottenviken, som där nästan helt saknar öar, lockade aldrig mig ut på havet, men på de storslagna sandstränderna i Uleåborg och Brahestad har jag tillbringat många lyckliga sommardagar. Av fiskarna i Ijo har jag köpt de läckraste laxarna och sikarna någonsin. När jag som vuxen flyttat till Helsingfors fick jag kontakt med riktiga Östersjön. Den första båtutflykten en solig sommardag i Sibbo skärgård var som en dröm – jag kunde inte tro att det är så vackert i Finland! Och då hade jag inte ännu besökt Åbo skärgård eller Åland, dessa platser är ju rent av exotiska för en som vuxit upp i Österbotten.

Nu vet jag också att denna skönhet är mycket skör. De döda småfiskarna var inte en naturens nyck, utan en följd av människans verksamhet. Förra sommaren fick man akta sig när man badade i Kimito, eftersom bälten av blågrönalger drev omkring i området. I våra samtal upprepades samma tankegångar där beundran av den vackra naturen gick över i obehag och rädsla över vad som håller på att hända med Östersjön. Vad beror de otäcka blågrönalgerna på?
Jag tror, att även mina små insatser har betydelse för att fördriva denna rädsla, att jag för egen del kan ta hand om Östersjön och trygga att även min femåriga dotter får njuta av detta hav. Som anställd på Edita är jag med i samarbetet mellan vårt företag och John Nurminens Stiftelse, och kan från första parkett följa med hur avancerat och effektivt denna stiftelse jobbar. John Nurminens Stiftelse är ett naturligt val som understödsobjekt för Edita eftersom Östersjön är hemmahavet för editamedarbetarna både i Finland och i Sverige. Vi är djupt oroade över Östersjöns framtid, men samtidigt tror vi att vårt innanhav slutligen kommer att segra. Och vi vill vara med och främja denna seger!
Annika Linna
Kommunikationsdirektör
Edita