Det femåriga Närfiskprojektet har påtagligt visat hur många bitar som måste falla på plats för att önskat resultat ska uppnås. När vi startade projektet 2015 fick vi från många håll höra hur flera försök tidigare hade gjorts med samma mål – karpfisk för finländska matbord – och hur det bara inte går och därför inte är värt ens ett försök. Ett hållbart vårdfiske av karpfisk kunde dock vara ett kostnadseffektivt sätt att avlägsna näringsämnen från vattenmiljön, och om den fisk som fångas till fullo används som föda för människor skulle den traditionella näringen vara en cirkulär ekonomi när den är som bäst.
Upplägget kändes nästan sekelgammalt när vi för drygt fem år sedan lämnade Helsingfors och gav oss ut till en skärgårdsbrygga för att studera kustfiskarnas vardag. Jag beundrar fortfarande den öppenhet med vilken man tog emot oss, helurbana Östersjöbeskyddare, när vi kom till det lokala gästgiveriet för att presentera vårt projekt och dess konstiga regler eller då vi gick omkring på bryggan för att utforska faciliteterna i fiskehamnen. Det var ändå från början tydligt vad som mest förenar en urban marinbiolog och en kustfiskare: kärleken till skärgården och havet. Fiskare ser och upplever havet på nära håll, dagligen och ur ett annat perspektiv än vi som tillbringar arbetsdagarna med att främja skyddet av havet. Även förändringarna i havet syns, och om fiskfångsten blir liten känner fiskaren det konkret i sin plånbok. Om det fanns någon misstänksamhet mot oss så visade man det inte, utan det var lätt att fokusera på det gemensamma målet för samarbetet: karpfisken och att få den till de finländska matborden.
Braxens väg till tallriken ser helt annorlunda ut när man känner till aktörerna bakom varje steg i en värdekedja. Flaskhalsarna i värdekedjorna blev mycket tydliga när jag ringde upp potentiella fiskmassatillverkare runt om i landet, eller när vi på stiftelsen förberedde oss för att köpa tusentals kilo fryst fiskmassa till ett mellanlager för att hjälpa småproducenter ifall den förväntade efterfrågan på konsumentmarknaden inte skulle realiseras. Även om vi på stiftelsen i slutändan kunde undvika fiskaffärer och också hittade en felande länk i Närfiskprojektets värdekedja precis innan fiskbiffarna skulle lanseras i butikerna, är vägen till fiskdisken fortfarande inte okomplicerad för den karpfisk som fångas i kustvatten.
När man granskar stora fenomen eller statistik är det ofta alltför lätt att glömma människorna bakom dem. Om till exempel en säl kommer till en ryssjeöppning – i praktiken ett buffébord med fisk – så känns förlusten direkt och personligen vid fiskarens eget matbord, och det är lätt att förstå att det inte finns någon sympati för det söta däggdjuret med pepparkornsögon, även om saken ser annorlunda ut mot bakgrund av statistiken. För att bättre förstå de praktiska utmaningarna bad vi i Närfiskprojektet också fiskarna direkt om synpunkter på och lösningsförslag för problempunkterna i näringen och värdekedjorna.
Vi lärde oss bland annat att kontakterna mellan aktörerna ofta inte sträcker sig längre än ett steg i värdekedjan, och efter att ha sålt sin fångst vet fiskaren inte hur den fortsatta vägen för fisken ser ut. Inte heller kommer kanske fiskbiffstillverkaren eller den produktansvarige i detaljhandeln att tänkta på att fiskaren och aktören i det första förädlingssteget, såsom fiskmassatillverkaren, måste känna till det framtida behovet av råvaror månader i förväg för att vara beredda på efterfrågan och kunna leverera varorna till butikshyllan! Ett närmare samarbete mellan aktörerna skulle därför vara på sin plats.
Närfiskprojektets femåriga resa har fört oss från gungande fiskebåtar till prispallar vid galamiddagar och från konferenslokaler till produktionslinjer för fiskbiffar. Vi uppnådde våra mål och lärde oss mycket, men det finns fortfarande arbete att göra för att karpfiskens framgångssaga ska kunna fortsätta. Jag är stolt över att hemma vid matbordet för mina barn kunna berätta att jag verkligen vet var vår mat kommer ifrån, att jag har träffat varje fiskare och varit vid alla fångstredskap där braxen till lunchbiffarna har fångats. Fiskarnas dagliga arbete möjliggör tillgången till inhemsk fisk på våra matbord, och därför bör också framtagandet av lösningar i värdekedjorna utvidgas till gräsrotsnivån så att vi även framöver kan ha karpfisk i affärerna!
Miina Mäki
Projectchef, Projekten Ett Rent Östersjön
John Nurminens Stiftelse
Miina Mäki, FM, gick med i stiftelsens Östersjöräddningsstyrkor år 2007, då hon arbetade bl.a. med avloppsvatten från St. Petersburg och Polen i stiftelsens första projekt för avlägsnande av fosfor. Dessa projekt krävde inte bara uthållighet, tålamod och förhandlingsförmåga – utan också en bra näsa. Som sina senaste projekt har Miina testat ett femårigt Närfiskprojektet (2014–2019) och ett treårigt EU-finansierat SEABASED-projekt som slutar våren 2021, som har tittat på sätt att minska näringsbelastningen i Östersjön. Utöver sitt arbete som projektledare deltar stiftelsens expert på Östersjön på olika sätt i idéer och genomförande av stiftelsens kommunikations- och miljöutbildningsinnehåll.
Miina, som har utbildats som marin- och miljöbiolog, känner till havets hemligheter över och under ytan. Som en del av sin utbildning som undervattensforskare har hon också dykt under ytan. De olika Minas grafiska och litterära färdigheter har väckt beundran över hela linjen. På fritiden går Miina ut och vandrar i naturen och gläder sina vänner med sina bilder och uppmärksamhet under alla årstider och värnar om sitt mångsidiga urval av växter både hemma och i stugaträdgården. Som kvällsaktivitet har han också skrivit Snusmumrikes fiskbok, som kommer att publiceras i mars 2021 (WSOY).
