Samarbetet mellan de 14 länderna i Östersjöns avrinningsområde har gett goda resultat och gjort skillnad både för havet och för människorna och företagen i regionen.
Klimatförändringarna har idag blivit en del av vardagen. Vi gör vad vi kan för att välja koldioxidsnålt inom livsmedel, transport och uppvärmning, och återvinner allt som går att återvinna. Den stora diskussionen om klimatförändringar, kolsänkor och utsläpp är ibland svår att orientera sig i och samtidigt behålla fokus på de viktigaste utsläppskällorna och de viktigaste, vetenskapligt bevisade metoderna för att minska dem.
Samtalen runt klimatförändringar och skyddet av världshaven tycks uppvisa vissa likheter. För första gången kan vi se åtgärder som både hjälper till att minska den globala uppvärmningen och samtidigt skyddar haven. Det är dock inte alla åtgärder för att skydda havet som också har effekter på klimatarbetet.
En av de verksamheter som hjälper både haven och klimatet är fisket—ett uråldrigt sätt att få hälsosam mat från havet på tallriken—men bara om det bedrivs på ett hållbart sätt. Genom fiske återvinns mängder av näringsämnen från våra övergödda havsområden upp på land. Fisk är den enda form av livsmedel som produceras utan att påskynda klimatförändringarna. Även vegetariska livsmedel leder till utsläpp, eftersom de produceras på åkrar, vilka till största delen släpper ut växthusgaser. De negativa effekterna av vegankost är mycket mindre än för mjölk- och köttbaserad kost, vilken kräver att djur utfodras med växter, men de är inte obefintliga. Hållbart fiskad fisk är dock en hälsosam och helt utsläppsfri proteinkälla, och därmed en perfekt grund för hela planetens kosthållning.
Klimatförändringarna har gjort att arbetet med att skydda haven har växlat upp hastigheten. De har också påverkat vårt arbete här på John Nurminens Stiftelse. Vi genomför konkreta åtgärder för att skydda Östersjön, vilka skapar mätbara resultat och låter havets saga berättas vidare av framtidens generationer. Genom gemensamma projekt med Ryssland har belastningen från övergödande fosfor i Finska viken minskat med hela 75%.
Klimatförändringarna påskyndar dock övergödningen i Östersjön, vilken förblir havets allvarligaste miljöproblem. Övergödningen orsakas av de stora mängder fosfor och kväve som rinner ut i havet. Nu krävs ännu snabbare och effektivare metoder.
Det har påtalats av forskarna kring Östersjön att havet skulle kunna fungera som försöksområde för sådana problem som behöver lösas även i andra av världens kustområden och innanhav. Det finns skäl att tro att det skulle kunna fungera. Att det är absolut nödvändigt behöver förstås inte nämnas.
I alla de nio länderna som omger Östersjön finns t.ex. miljölagstiftning, fungerande sophämtning, avloppsrening och en alltmer omfattande återvinning av olika material. Det finns även ett gemensamt politiskt forum, HELCOM, som garanterar att den nyaste forskningen inlemmas i skyddsarbetet och att gemensamma mål sätts upp för att bevara havet.
Samarbetet för att skydda Östersjön har varit en stor framgång, och vi har kunnat nå goda resultat när det gäller att minska belastningen av externa näringsämnen och farliga ämnen. Det kommer dock vara nödvändigt att testa nya metoder, som redan prövats i laboratoriet, för att t.ex. minska den interna näringsbelastningen i Östersjön. Vi på John Nurminens Stiftelse har—förutom våra traditionella projekt mot markbaserade föroreningar—redan lanserat vårt första projekt, SEABASED, bestående av pilotåtgärder för att minska den interna näringsbelastningen.
Nu måste vi tillsammans gå vidare med Östersjöskyddet och lägga allt arbete som krävs på att återställa havet i gott ekologiskt skick. Utvecklingen går i rätt riktning, vilket kan vara bra att veta för våra kolleger annorstädes, som står inför liknande problem med sina kustvatten.
Vi behöver Östersjön. Dess sorgliga tillstånd är resultatet av vårt ganska destruktiva förhållande till den. Samtidigt tror jag att vi människor också kan vara lösningen på dess problem. Vi kommer kunna återställa Östersjön i gott skick, inte bara för att vi föredrar när den inte stinker, eller för att vi behöver det syre som den producerar (50% av vårt syre produceras av världshaven). Vi gör det också för att havet har större värde för vårt välmående, vår kultur och vår ekonomi om det är i gott skick och kan erbjuda oss glädje och kulturell inspiration, för att inte nämna inkomster.
Vad som behövs nu, mer än någonsin, är uthållighet. Det som behövs är att vi fortsätter det positiva arbetet med att ge nytt liv åt Östersjön. Samarbetet måste fortsätta på flera olika nivåer, inom ekonomi, forskning, utförande och utbildning. Förhoppningsvis kan detta göra Östersjön till ett positivt exempel i detta den globala uppvärmningens och klimatångestens tidevarv.
Annamari Arrakoski-Engardt
Ombudsman, John Nurminens Stiftelse
Bloggen publicerades för första gången i Nordic Investment Bank NIB:s nyhetsbrev den 27.8.2019.
