Ibland är de thriller som uppstår inom politiken lika spännande som de bästa filmer. En sådan kedja av händelser började när nyheten om de omfattande fosforutsläppen i floden Luga i Ryssland offentliggjordes.
På Finlands initiativ inledde kommissionen för skyddet av Östersjön HELCOM en undersökning, där forskare från Finlands miljöcentral utredde mer ingående olika källor till näringsbelastning som fanns i Ryssland. Man hade misstankar om stora utsläpp särskilt i floden Luga.
I januari 2012 slog Helsingin Sanomat upp de färska forskningsresultaten på sina sidor. I nyheten avslöjades att källan till utsläppen var Eurochems gödselmedelfabrik Fosforit. Forskaren Seppo Knuuttila beskrev utsläppen som mycket stora.
SOM MINISTER STOD jag inför ett val. En del av tjänstemännen rekommenderade en försiktig linje. Ärenden med Ryssland sköts ofta i kulisserna. Men tiderna har förändrats. I dag ska man tala om problemen öppet. Å andra sidan kan man inte tvinga in ryssarna och bolagen i ett alltför trångt hörn. Att skuldbelägga förhandlingspartnern leder inte till en lösning på ett problem. I stället ska man understryka behovet att lösa problemet; då får ärendet ökad betydelse.
Jag sammankallade de centrala finländska aktörerna till miljöministeriet redan samma vecka. Arbetsfördelningen var klar.
Jag gav fart åt skyddskommissionens följande steg, som var att skaffa ytterligare information om den exakta källan till utsläppen. Därefter skulle den täppas till. I ett brev som vi skickade till ministeriet för naturresurser i Ryssland föreslog vi samarbete.
Vi ville dock genast gå vidare direkt med bolaget. Det rådde starka misstankar om att utsläppen härstammade från ett gipsberg som fanns på fabriksområdet. John Nurminens Stiftelse tog en viktig roll genom att ställa sitt kunnande till Eurochems förfogande för att förhindra utsläppen.
DRAMATS FÖLJANDE skede ägde rum i april under arbetet med att ta fortsatta prov. Den ryska säkerhetstjänsten grep Seppo Knuuttila. Enligt ryssarna hade han avvikit från den överenskomna leden på det strängt övervakade området. De följande dagarna var fulla av spänning.
En del av myndighetsförvaltningen fruktade ryssarnas reaktioner. Jag känner Knuuttila sedan flera år tillbaka, och jag litar på honom. Min egen uppfattning var att finska staten alltid försvarar tjänstemän som utför sina arbetsuppgifter. Vi närmade oss ryssarna på högsta tjänstemannanivå. Vi undvek att politisera ärendet, vilket gjorde det möjligt för ryssarna att åtgärda saken.
Vi fick hem Knuuttila från Ryssland, även om en del av materialet beslagtogs. Av förhörens och gripandets karaktär att döma var det inte en slump att det var just Knuuttila, som gjort avslöjandet i januari, blev gripen.
Pressen från provtagningarna, myndighetssamarbetet och stiftelsens underhandlingar med bolaget i kulisserna ledde till en lösning. Även om bolaget i offentligheten nekade till utsläppen, skred det raskt till verket för att åtgärda problemet. I början av juni kunde stiftelsen och Eurochem meddela att utsläppskällan täppts till. I egenskap av minister gav jag stiftelsen allt mitt stöd, och vi hade möten nästan varje vecka.
UTAN SEPPO KNUUTTILAS och de övriga forskarnas oförtröttliga arbete skulle utsläppet aldrig ha avslöjats. Utan John Nurminens Stiftelse och den direkta kontakten med bolaget skulle det ha tagit flera år att hitta en lösning. Utan mediepubliciteten skulle bolaget inte ha haft intresse att lösa problemet.
Med tanke på skyddet av Östersjön var resultaten fantastiskt bra. Fosforbelastningen minskade med 1 700 ton per år. Finska vikens tillstånd, som blivit bättre under de senaste åren, får betydande tilläggshjälp genom detta. Arbetet fortsätter. Vi samarbetar med Polen på vissa mindre objekt som är potentiella belastningskällor.
Som miljöminister är jag stolt över att få leda ett team av detta slag för att skydda Östersjön. På sommaren i skärgården ser man att vi gör ett jobb som har betydelse.