Foto: Marjukka Porvari och konferensens yngsta deltagare Carter och Olivia Ries, som grundade miljörörelsen One More Generation redan för sju år sedan, nio och sju år gamla.
Det bör medges: en veteran inom Östersjöskyddet är fortfarande något rörd. Jag deltog som inbjuden gäst och enda talare som representant för Östersjöområdet i konferensen Our Ocean, som USA:s ledning arrangerade 15–16.9.2016. Det personliga och passionerade engagemanget för havsskydd från världens mäktigaste stat, som statssekreterare John Kerry tagit som en del av sin agenda och därtill uttalats av president Obama,gjorde mig tårögd.
Liksom en stor del av dem som understöder vår verksamhet är också John Kerry en ivrig seglare. När fadern satte sin son vid rodret på en segelbåt tändes en livslång kärlek till äventyret och den brusande, ständigt föränderliga oceanen. Vårt förhållande till havet och vårt behov av att skydda det, påminde han, är ändå någonting mer än lusten att skydda något vackert som vi beundrar: det är för mänskligheten ett existentiellt förhållande, en del av vårt genetiska arv, vi kommer ju ursprungligen ur havet. Även president Obama, född på Hawaii, delade med sig av sina erfarenheter från pojkåren mitt i den stora oceanen, och han berättade att just miljöskydd var en av de viktigaste orsakerna till att han i tiden sökte sig till presidentämbetet.
Från min logeplats mellan ministrarna från Bahamas och Australien lyssnade jag hänfört till de amerikanska ledarnas tal. Tänk att en politisk ledare också kan tala så där om miljöskydd; inte om ändlösa strategier, planer eller projekt, utan om hur viktigt havet är för människosläktet, ett livsvillkor för vår planet, en väsentlig del av vår kultur och mänsklighet!
Och enbart festtal var de inte: president Obama meddelade på konferensen att han kommer att grunda världens största havsnaturskyddsområde på Hawaii, som tillsammans med USA:s tidigare havsskyddsområden ökar landets skyddsareal till över fyra miljoner kvadratkilometer. Storbritanniens utrikesminister Alan Dulcan måste medge att jänkarna genom Obamas meddelande vunnit tävlingen om den största sammanlagda mängden havsskyddsområden, eftersom den brittiska regeringens meddelande om att skydda ”endast 4 miljoner kvadratkilometer hav” i samband med sina koloniöar nu blev tvåa. Vilken härlig och nyttig kamp mellan två stora stater, tänkte jag. Också många andra stater meddelade att de tänker grunda nya betydande havsskyddsområden, och under konferensen ingicks dessutom finansiella åtaganden på över fem miljarder dollar för skydd av haven.
För en som hållit på med Östersjöarbete i över ett decennium var det mycket inspirerande och lärorikt att ställa sina egna handlingar i proportion till den stora globala bilden – skyddet av Östersjön har ju under de här åren kretsat tätt kring bara ens eget område. Det var också fint att känna hur människorna över allt på vår planet, från de nordliga kalla haven till Karibiens exotiska östater, på samma sätt upplever att havet är en del av deras kultur och dem själva, och att de känner en stor vilja att rädda det. Eller som en representant för polynesiska Voyaging Society, Nainoa Thompson, som seglat runt världen i en traditionell sävbåt, sade: den stora vågen att rädda haven har nu satt igång, och vi måste rida på den.
Aktuella globala problem för havsskyddet är förutom föroreningen dessutom utfiskningen, den minskade diversiteten och temperaturstegringen till följd av klimatförändringen, vilket bland annat leder till att korallreven förstörs och den arktiska isen smälter. I fråga om nedskräpningen av haven ligger man på andra håll i världen fortfarande långt från den nordiska modellen, där avfallshanteringen är väl organiserad och det finns tillräckliga ekonomiska incitament för återvinning. Därför uppskattar man att det med nuvarande takt kommer att finnas mer plastskräp än fisk i världsoceanerna år 2050!
Inte heller är illegalt fiske i Östersjön ett likadant problem som i utvecklingsländerna, där tjuvfisket sammanhänger med brutala biföreteelser som vapenförmedling och människohandel. Tjuvfisket tar en stor andel av de fattiga ländernas bruttonationalprodukt och hotar ett flertal fiskbestånd och arter. Under konferensen offentliggjordes ett satellitbaserat uppföljnings- och datasystem för fiske, Safe Ocean Network, som flera länder kommer att ta i bruk.
Och hur gick det då för fallet Östersjön och mitt eget anförande? När jag efter jetlag och flera nätter med lite sömn gick upp på scenen bland excellenser och ministrar, lindrades min rampfeber betydligt av en tanke som bara hade förstärkts under de två konferensdagarna: ingenstans på vår planet kan man berätta om ett så här stort lyckande när det gäller att minska föroreningarna i ett havsområde. Det under med Finska viken som vi åstadkommit – som mot bakgrund av nuvarande kunskap innebär en minskning på hela 85 procent på bara 10 år av den fosforbelastning som alger kan tillgodogöra sig – är globalt sett unikt. Att en liten nations medier, forskare, privata och offentliga sektor i det här sammanhanget drivit samma mål är också värt att berätta. Det tål minsann att berättas i ett sällskap med presidenter, kungligheter och Hollywoodstjärnor närvarande. Hör ni, vi finländare är världsmästare i havsskydd!
Berättelsen om Finska viken intresserar och inspirerar människor oerhört, så där som framgångsberättelser i allmänhet gör: efter anförandet var det många som tog mig i armen för att gratulera eller fråga mer. Därför vill jag avslutningsvis ge ett gratis tips till all dem som sitter i olika arbetsgrupper och funderar på hur Finlandsbilden kunde stärkas: berätta berättelsen om Finska viken! Det var en gång ett havsområde som var det mest övergödda i Östersjön, men vi som nation bestämde oss för att göra något åt saken och fick också grannarna övertygade om det. Slutet är historia, och klarare vatten.
Marjukka Porvari höll sitt anförande vid konferensens paneldiskussion ”Stemming the Tide of Ocean Polllution” fredag 16.9. Läs mer om konferensen här http://ourocean2016.org/
