Det största problemet i Östersjön är eutrofiering på grund av överskott av näringsämnen. Även om näringsbelastningen i Östersjön har kunnat halveras under de senaste decennierna, fortsätter symtom på eutrofiering, såsom flottar av giftiga blågröna alger och syrebrist i havsbotten, att plåga Östersjön.

Eutrofieringen av Östersjön beror på för mycket näringsämnen som göder tillväxten av alger och vattenväxter i havet, det vill säga ökar havets produktivitet. Alltför mycket näringsämnen, särskilt kväve och fosfor, har runnit ut i havet i decennier.

Kväve och fosfor kommer ut i havet exempelvis i avloppsvattnet från städer och industrin samt med regnvattnet från skogar och åkrar. Även en del av kväveutsläppen från trafiken hamnar i Östersjön genom luften. Tilltagande nederbörd och milt vinterväder på grund av klimatförändringar hotar att ytterligare öka näringsbelastningen som läcker ut från land.

Avloppsvatten renas för närvarande tämligen väl från kväve och fosfor i länderna kring Östersjön, även om det kan göras mer effektivt, särskilt när det gäller minskning av kväve. Jordbruket står för en stor del av näringsbelastningen: över hälften av kväve- och fosforbelastningen kommer från jordbruket. Enligt nya forskningsresultat är även skogsbrukets belastning på vattendrag större och mer långvarig än vad man tidigare känt till. Framför allt från dränerade torvmarker läcker näringsämnen, fasta ämnen och lösligt kol ut i vattendrag.

Läs mer om belastningen från skogsbruket.

Jordbruk och näringsämnen

Näringsämnen, kväve och fosfor, behövs för att odla grödor på åkrarna. Extra näringsämnen orsakar dock problem när de hamnar i havet. Ansamlingen av näringsämnen i marken på övergödslade åkrar ökar dessutom näringsavrinningen från åkern under en lång tid.

Spillning från djur innehåller mycket näring som kan användas som växtgödsel. Intensifieringen av jordbruksproduktionen har dock lett till att växtodling och djurhållning koncentrerats till olika områden, då det finns brist på näringsämnen i vissa områden och på andra håll uppkommer det för mycket näringsrik spillning i förhållande till behovet i närliggande åkrar.

Det är dyrt att transportera spillningen som sådan från ett område till ett annat, och därför har områden med djuruppfödning, framför allt på Finlands västkust och i sydvästra Finland, på många håll hamnat i en situation där man sprider för mycket gödsel på åkrarna, då speciellt fosfor ansamlas i åkermarken. För behovet av gödselspridning röjer man upp ännu mer åkermark. Jordbruket i Egentliga Finland som särskilt belastar Skärgårdshavet, är Finlands enda skamfläck på hot spot-listan över belastning som upprätthålls av Östersjökommissionen HELCOM.

Effekterna av klimatförändringen hotar att ytterligare öka jordbrukets näringsbelastning och vi behöver akut långsiktiga lösningar för att minska avrinningen. Det är också viktigt att påskynda införandet av snabbverkande åtgärder, såsom fältgips, vilket redan har visat sig fungera.

Läs mer om gips och våra andra lantbruksprojekt.

Inverkan av eutrofiering i Östersjön

Östersjön är litet och grunt och därför också särskilt känsligt för eutrofiering. I det nästan slutna innanhavet byts vattnet ut mycket långsamt genom Danmarks smala sund, och även näringsämnen och miljögifter påverkar havet under lång tid.

Östersjöns vatten är permanent skiktat efter salthalt och blandas därför dåligt. Eutrofieringen och vattenskiktningen upprätthåller syrebrist i sänkorna i havsbotten. Under förhållanden med låg syrehalt löses näringsämnen upp som lagrats i botten på nytt i vattnet, vilket påskyndar eutrofieringen. Kretsloppet kallas också den onda cirkeln av inre belastning i Östersjön.

Eutrofiering hotar mångfalden i havsnaturen. Nyckelarterna i Östersjön, blåstång och bandtång, lider av grumligt vatten och trådalger som kväver flerårig vegetation under sig. Livsmiljöer som bildas av nyckelarterna är viktiga uppväxtmiljöer och livsmiljöer för många andra arter i Östersjön. Bottendjur, som lider av syrebristen på havsbottnen är också viktig föda för många.

Eutrofieringen har också gynnat sjövassen som växer vid Östersjökusten. När den täta vassen tar över området går man miste om öppna och mosaikliknande strandmiljöer som är viktiga för många arter.

Blågröna alger

Blågröna alger, dvs. cyanobakterier, hör till artbeståndet i Östersjön, men i och med eutrofieringen har de ökat under de senaste decennierna. Till skillnad från andra alger kan de blågröna algerna ta allt kväve de behöver direkt från atmosfären. Därför regleras deras tillväxthastighet särskilt av mängden fosfor i vattnet. Vissa blågröna alger är giftiga och de kan vara skadliga, särskilt för husdjur och små barn.

Liksom semesterfirare älskar blågröna alger värme, och därför dyker de rikligaste blomningarna av blågröna alger upp i Östersjön mitt under den bästa semestersäsongen. Vid lugnt och varmt väder samlas algerna på vattenytan till stora flottar och i lämplig vind rör sig algmassorna mot badstränderna. Även om det finns mycket näring i vattnet så uppkommer inte massblomning av blågröna alger i svalt och blåsigt väder.

När klimatet värms upp värms även havsvattnet, vilket gynnar tillväxten av blågröna alger. Till följd av klimatförändringen förväntas ökande nederbörd och milda vintrar också öka näringsbelastningen från land till Östersjön, då det finns ännu mer fosfor i havet för blågröna alger.

Syrefri havsbotten och saltpulser

I ett stort område på Östersjöns botten finns inget syre eller liv alls. Tidvis syrebrist har utsatt sänkorna i Östersjön för påfrestning redan före människans belastande påverkan. Eutrofieringen av havet har ändå lett till att de syrefria områdena har brett ut sig och ett kretslopp av inre näringsbelastning har uppkommit.

På grund av vattnets skiktning får Östersjöns sänkor nytt och syrerikt oceanvatten endast med starka strömningar av saltvatten, saltpulser, genom de danska sunden. Det syrerika vattnet som saltpulsen för med sig förhindrar att näringsämnen frigörs från botten. Saltpulsen strömmar dock ut i Östersjön bara ungefär en gång i decenniet när väderförhållandena är gynnsamma.

Under de senaste decennierna har saltpulserna blivit färre, och samtidigt har området av syrefri botten vuxit. Den senaste saltpulsen som kom till Östersjön räckte inte för att föra syre överallt i sänkorna. Samtidigt trängde den undan gammalt, syrefattigt och näringsrikt vatten uppåt mot havets ytskikt, inom räckhåll för algerna.

Saltpulser räcker inte för att vända eutrofieringen till det bättre.

Vad gör vi?

Eutrofiering och blågröna alger kan bekämpas. John Nurminens Stiftelse arbetar konkret för att minska eutrofieringen.

Våra projekt minskar eutrofiering i hela Östersjöns avrinningsområde
KUNSKAP OM ÖSTERSJÖN

Vi främjar kunskap om Östersjön i skolorna genom miljöfostran i samarbete med Luonto-Liitto.

Fosforbelastning som redan finns i Östersjön avlägsnas genom förvaltningsfiske av karpfiskar
Baltic Fish

Näringsämnen som är bundna i vassbestånd vid övergödda strandvatten återvinns på land
VASSPROJEKT FÖR KUSTEN

Information sprids i hela Östersjöområdet om gipsbehandling av åkrar som har visat sig vara en effektiv vattenskyddsåtgärd
Gypsum Initiative

Utsläppen av näringsämnen i samband med produktionen av biogas minskas under hela dess livscykel och biogasens hållbarhet främjas ur vattenskyddets synvinkel
Sustainable Biogas
Your current shadow instance is ""Staging"". Exit