I kampen mot övergödningen av Östersjön spelar toalettvattnet en betydande roll. Även om jordbruket numera är den största förorenaren av Östersjön är en effektiv rening av kommunalt avloppsvatten den snabbaste skyddsåtgärden för att förbättra Östersjöns tillstånd. Avloppsvatten kan renas från övergödande kväve och fosfor billigt och snabbt jämfört med tusentals enskilda skyddsåtgärder med osäker effekt som genomförs på lantgårdarna. Därför lönar det sig fortfarande att göra allt man kan med avseende på toalettvattnet, samtidigt som man fortsätter att försöka minska de ständigt växande utsläppen inom jordbruket.
Alla medlemsstater i Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, HELCOM, undertecknade ett avtal vid en högtidlig ceremoni i Kraków 2007. Däri avtalade man om att avloppsvattnet ska renas från fosfor så effektivt som möjligt på det sårbara Östersjöområdet. Det var nödvändigt att göra en egen separat rekommendation i HELCOM om reningen av fosfor i avloppsvatten, eftersom ärendet regleras onödigt löst inom Europeiska Unionen med tanke på Östersjön. Fosfor är ett nyckelnäringsämne vid övergödningen av Östersjön, särskilt med tanke på blågröna alger.
Skillnaden mellan den nivå som förutsätts inom EU och den striktare reningsnivå som man avtalat om i Kraków är en fråga om liv och död för Östersjöns framtid. I de nya EU-medlemsländerna – Polen och de baltiska länderna – minskas den årliga fosforbelastningen med 3000 ton tack vare detta. Det är en tredjedel av hela den fosformängd som enligt de beräkningar som skyddskommissionen för Östersjön har gjort ännu bör minskas för att vattnet i Östersjön ska bli klart igen.
Problemet är att städerna är bundna av EU:s lagakraftvunna utsläppsnivå, medan Kraków-avtalet endast är ett vackert löfte. Och alla vet vad som lätt händer med vackra löften när tiderna blir svårare.
Vår stiftelse sitter på första parkett då det gäller hanteringen av avloppsvattnen på Östersjöns område, eftersom vi verkar vid flera reningsverk på hela Östersjöns avrinningsområde, även i de nya EU-medlemsländerna. Från vår utsiktsplats måste vi tyvärr rapportera att det ser dåligt ut.
Den ekonomiska krisen verkar ha berövat flera städer och vattenverk viljan att genomföra de mål som man kommit överens om i Kraków. Med EU:s miljonstöd har byggts fina reningsverk vars utsläpp lätt kunde justeras till en nivå som är livsviktig med tanke på Östersjön. Men i stället sparar man ett obetydligt eurobelopp vid många vattenverk – priset på en kaffekopp per år per kund – och fortsätter en näringsbelastning på EU-nivå som är ohållbar med tanke på Östersjön.
HELCOM är frustrerande tandlös i saken. Samarbetsorganet för randstaterna kring Östersjön agerar utifrån konsensusbeslut och har ingen möjlighet att bestraffa de medlemsländer som ätit upp sina ord. I EU rycker man på axlarna inför den alltför lösa regleringen. Budskapet är att man alltid kan övergå till en striktare nivå om man har lust. Men problemet är just det att alla inte har lust.
Därför skulle man behöva en striktare regional lagstiftning inom EU. Sådana normer för avloppsvatten som lämpar sig för Atlanten eller Medelhavet är helt enkelt inte tillräckliga för Östersjön. Vår instängda, grunda och känsliga Östersjö behöver striktare utsläppsnormer än de stora haven, där avloppsvatten utan bekymmer kan avledas utan ett massivt problem med blågrönalg. Normerna ska vara tvingande för randstaterna kring Östersjön så att de följer dem i både med- och motgång.
Finländarna är vana vid att se sig själv som mönsterelever då det gäller skyddet av Östersjön och rening av avloppsvatten. Men vi är inte så bra heller. Vi är nog flitiga att rena avloppsvatten från fosfor, men i fråga om kväve når vi inte ens EU:s miniminivå, 70 procents reningseffekt. Förklaringen är ofta att ”vårt kväve har ju inte någon betydelse för Östersjön”. Tyvärr haltar förklaringen, eftersom just kvävet reglerar hela Skärgårdshavets och Finska vikens eutrofiering.
Det finns alltså skäl att rena avloppsvattnet från kväve, särskilt vid kusten. Detta stakade Finlands regering ut i skyddsprogrammet för Östersjön redan i början av 2000-talet. Trots detta finns det fortfarande sådana kuststäder i Finland – bl.a. Lovisa och Hangö – som inte uppnår en kväverening på över 30 procent. Till och med i St. Petersburg renas avloppsvattnen bättre idag än i många städer i Finland. Är det något fel i vårt miljötillståndssystem när någonting som landets regering har beslutat om inte kan genomföras på gräsrotsnivån?
Samtidigt som kvävereningen vid de stora reningsverken fortfarande är misskött, har man i Finland börjat kontrollera avloppsvattnen på glesbygdsområdena. Kostnadseffektiviteten är tvivelaktig, när man genom en inkomstöverföring på 2 miljarder tvingar de mindre bemedlade människorna på landsbygden att göra investeringar vars miljönytta är obetydlig. I rädsla för fastighetsspecifika system planerar många kommuner massiva avloppslinjer, längs vilka avloppsvattnen avleds till dåligt fungerande små kommunala reningsverk. Installation av avlopp i stället för traditionella utedass och brunnsvatten, särskilt på områden där det finns rikligt med fritidsstugor, är en karikatyr av hållbar utveckling.
Festtal är festtal, men Östersjöns öde avgörs vid reningsverk. Den största enskilda gärningen som en medborgare kan göra för att skydda Östersjön är att kräva att de kommunala politikerna renar avloppsvattnen i sin egen stad så bra som möjligt – även om det skulle kosta några extra kaffekoppar per år.

Efterskrift

Informationen om nästan 1000 tons årliga fosforutsläpp, som tidigare var okända, från gödselfabriken Phosphorit i Kingisepp i Ryssland har chockat Östersjöns räddare. Utsläppet ökar fosforbelastningen som är användbar för algerna i Finska viken med 50 procent jämfört med den tidigare kända belastningen.
Men det finns också något bra: det stora utsläppet till floden Luga kommer huvudsakligen längs ett enda dike. Därför kan det kontrolleras genom relativt små investeringar på mindre än 20 miljoner euro.
Det är obestridligt och står klart redan i ljuset av de nuvarande mätningsresultaten, att utsläppet är massivt. Därför är det viktigt att vidta omedelbara åtgärder för att minska utsläppet i samarbete med bolaget EuroChem, som äger fabriken. Det finns en utmärkt möjlighet till kostnadseffektiva och snabba utsläppsminskningar, om viljan finns. Finansieringen är inte heller ett problem när det är fråga om ett företag med en omsättning på flera miljarder euro.
Sommaren 2011 firade John Nurminens stiftelse och St. Peterburgs vattenverk färdigställandet av fosforreningen av avloppsvattnen i St. Petersburg. Tack vare detta minskas den årliga fosforbelastningen med 1000 ton. Om man ännu minskar Phosphorits utsläpp med en lika stor mängd, har vi ett verkligt hopp om att se Finska viken utan den alggröt som uppstår varje sommar.