Den näringsbelastning som ligger bakom övergödningen i Östersjön har de senaste decennierna effektivt reducerats i alla länder runt Östersjön, bland annat genom att förbättra städernas avloppsrening. Det har ändå visat sig vara pinsamt svårt att minska avrinningen när det gäller näringsämnen från diffusa källor. Problemet framhävs på områden där belastningen beror på jordbruket. När det gäller miljöskydd av vattendrag finns det en skriande brist på kostnadseffektiva åtgärder att ta till för att minska diffus belastning av i synnerhet löslig fosfor. Algtillväxten påskyndas väldigt kraftigt av löslig fosfor, och problemet begränsar sig inte till Östersjön. Globalt sett hör Eriesjön till ett av de alarmerande exemplen. Där har en ökad fosforbelastning lett till en massiv tillväxt av blågröna alger som producerar gifter, och detta har tidvis hindrat städerna från att ta råvatten.
Avsikten med att bekämpa övergödning är att hålla borta näringsämnen från ytvatten. Jämfört med den yttre näringsbelastningen frigörs emellertid mångfaldiga mängder fosfor som lösgörs från havsbotten i de områden som lider av syrebrist i Östersjöns huvudbassäng. Utöver att minska belastningen från land vore det vettigt att även granska kompletterande åtgärder för att avlägsna näringsämnen från havet eller hindra att de frigörs från bottensedimenten och blir tillgängliga för algerna.
I synnerhet vårt västra grannland har börjat utveckla innovativa metoder för att ta vara på fosforn eller hindra den interna belastningen, bland annat genom att använda musslor för att filtrera näringsämnen, pumpa ut syrerikt vatten nära intill syrefattiga bottensediment, binda fosfor med hjälp av kemiska föreningar. Det gemensamma för dessa åtgärder är att man tillsvidare inte känner till deras effekt, kostnader samt tillämplighet i varierande förhållanden och skala.
Även beprövade knep har potential att lyckas jämfört med en mängd helt nya. Finland har en lång tradition av att restaurera insjövatten med till exempel vårdfiske. Adekvata riktade insatser för vattendrag kan i bästa fall stödja de åtgärder som syftar till att minska belastningen från land och förbättra vattendragens tillstånd. Idag avlägsnas närapå 700 ton fosfor från insjövattnen och Östersjön via fiskfångst årligen. Det här är mer än fosforutsläppen från kommunala avfallsvatten, industrin och glesbygden tillsammans i hela landet.
I och med att finländarnas konsumtionsvanor förändrats har fisketrycket under de senaste decennierna riktats i allt högre på rovfiskar, och havets övergödning har dessutom gynnat mörtfiskarnas förökning. Yrkesfisket har stött på utmaningar även till följd av ökad användning av kustvatten för rekreation. En harmonisk samlevnad mellan alla användargrupper är inte alltid möjlig att uppnå. Efterfrågan på inhemsk fisk ökar, men hur kan tillgången förbättras på ett hållbart sätt? Är havet en plats för alla? Konflikter skulle kunna förhindras om aktörerna visar öppenhet och skapar en dialog mellan vattenområdenas olika användare, till exempel i form av gemensamma arbetsgrupper. Ett sätt att öka det inhemska fiskutbudet och samtidigt öka lönsamheten för kustfisket är att anpassa sig till föränderliga förhållanden och ny fiskepraxis, såsom reglering av vårdfisket. Genom att i större utsträckning rikta in fisket på mörtfiskar skulle en återvinning av ännu betydligt fler näringsämnen ur vattendrag kunna ske. Ett fisketryck som på ett mångsidigt sätt riktas på olika fiskarter över lång tid skulle även ha en stabiliserande effekt när det gäller fiskbeståndets struktur. Ett ekologiskt hållbart fiske kan alltså vara kostnadseffektivt och ett bra sätt att avlägsna näringsämnen från vattenmiljön.
Om fiskfångsten fullt ut kunde utnyttjas som mat för människor, skulle den traditionella näringen bli en modern cirkulationsekonomi när den är som bäst. I synnerhet i insjövattendrag blir tyvärr ändå en stor del av vårdfiskets mörtfiskar djurfoder eller komposteras, och används inte som råvara inom livsmedelsindustrin. Om man lyckas öka efterfrågan på inhemsk mörtfisk skulle det höja fångstens marknadsvärde, och marknadsmekanismerna skulle se till att fisket i större utsträckning riktas även mot mörtfisk. Sedan några decennier tillbaka är emellertid finländarna inte längre vana vid att äta inhemsk mörtfisk. Utbud och efterfrågan går hand i hand, och konsumenten har stor makt. Hur vi väljer har alltså stor betydelse. Skulle du välja en inhemsk braxen från Skärgårdshavet om den låg i närbutikens fiskdisk? Och hur skulle du förhålla dig till frysdiskens inhemska mörtfiskbiffar som bara behöver värmas upp? Låt oss äta fisk idag!
Antti Iho
Expert i resurs- och miljöekonomi, specialforskare vid Naturresursinstitutet (Luke)
Miina Mäki
Hydrobiolog, projektledare vid John Nurminens Stiftelse
Foto: Tero Pajukallio.
Artikeln publicerades första gång i Turun Sanomat den 6 mars, 2017.
