Vi hade en stuga i Ekenäs skärgård i nära 40 år. Jag tillbringade alla mina somrar som barn nära havet. Redan som mycket liten lärde jag mig att simma, fiska, segla. Jag känner en stark samhörighet med doften av havet. I näten fick vi ofta stora abborrar eller gösar. Maneterna, som vi lade på klipporna för att torka, var stora som tallrikar.
Att simma och att färdas på vatten har alltid varit en del av mig. Det speciella är att i mig bor fortfarande den lille pojken som är rädd för vatten och mörker. Därför – eller trots det – lockar havet.
År 2002 började jag träna simning i öppet hav mera på allvar. En egen holme var ganska lyxigt. När jag simmade runt den fanns bastun och ”köttgrytorna” alltid på ett lagom avstånd. År 2005 fattade jag ett beslut om att börja träna för att simma över Engelska kanalen. Träningen blev allvarligare, men aldrig tråkig. År 2008 förverkligades denna simdröm. Inför simningen över kanalen hade jag legat i blöt i Östersjön i hundratals timmar.
Det är intressant att märka efter hur kort sträcka på öppna havet man känner sig avslappnad. Allt annat stannar i bakgrunden. Denna känsla har jag inte upplevt i sjöar. Och nu tänker jag inte på simning utan på vilken som helst farkost som man färdas på vatten med. Finska viken har haft en stor betydelse för mig när man talar om hälsa. Utan havet och vedklyvning vid stugan, vet jag inte om jag fortfarande hade ”förståndet i behåll”.
Sommaren 2014 har jag för avsikt att som första människa i världen simma över Finska viken i enbart badbyxor. Det intressanta är att den största svårigheten kommer att vara vattnets kyla, inte sträckans längd. Människorna har en benägenhet att tänka att det är sträckans längd som är utmaningen vid simning i öppet hav. Vattnet i Finska viken är inte särskilt varmt. Ytvattnet är sällan över 20 °C. Sträckan är allt annat än lätt. Trots det får blotta tanken på denna simning på 25–30 timmar, och att det är möjligt, mina händer att svettas och mina tankar att skena iväg.
Jag har använt Östersjön ganska lite till annat än för simning. Estoniaolyckan satte punkt även för mitt resande med fartyg. Stora fartyg har alltid gett mig ångest, båtar har jag upplevt som befriande och simning som den fullständiga befrielsen. Det är länge sedan jag senast seglade på Finska viken, simmat i den har jag däremot desto mer.
För simmaren betyder vattnet allt. Ingen njuter av att simma i smutsigt eller luktande vatten. Finska vikens doft och färgvärld har alltid gått djupt in i mitt medvetande. Må vara att upplevelsen inte alltid har varit den bästa möjliga. För mig har många av Finlands sjöar varit för svarta och dystra. Skrämmande. Vattnet måste smaka, dofta, kännas, svalla, vara varmt eller kallt. Havets ändlösa yta väcker förundran, lite som en fladdrade låga. Man respekterar det.
När man simmar inser man havets kraft mycket konkretare än annars. Även en liten våg påverkar dig. När vattnet blir kallare känner man det genast. Strömmarna påverkar simmaren på samma sätt som båten. När man simmar långa sträckor avbryter vilket som helst avbrott, till exempel tång eller drivved, det mantraaktiga simmandet. Och så måste man börja om från början. När man simmar är man ensam. Ljuden och vyerna förändras. Vattnet känns tryggt, trots att det inte alltid är det. Även under pauserna måste man simma på stället och hållas på ytan.
Om jag någon gång vinner på lotto köper jag tillbaka vår stuga och börjar simma runt ön. På lagom avstånd från bastun och köttgrytorna.