Varje undervattensfotografs dröm är att möta stora havsdäggdjur och fiskar, såsom planktonätande djävulsrockor eller nästan åtta meter långa valhajar. Dessa milda havsjättar visar sig sällan för människor. Ännu mera sällan möter människan valar under vattnet, men knölvalarnas intensiva ljud hörs långt i vattnet. Du kan inte se djuret, men du kan ibland höra dess vackra sång när det vandrar över de tropiska oceanerna till andra sidan jordklotet.

Dykning är en helhetsupplevelse som ger näring åt alla sinnen, den leder människan från den jordiska vardagen bokstavligen till ett annat element. Den mest imponerande skillnaden mellan dykupplevelsen och livet på markytan är känslan av tyngdlöshet. När en människa dyker, flyter du fram i en undervattensrymd där du andas tryckluft. Ju djupare du dyker, desto mer luft behöver du, eftersom luften pressas ihop av trycket. En dykning varar i genomsnitt en timme, så länge som det finns luft i dykflaskan. Djupa dykningar ökar risken för dykarsjuka och på 60 meters djup blir tryckluften som man ska andas giftig.

Undervattensfotografering är naturfotografering under ytan, och den viktigaste egenskapen hos naturfotografen är tålamod. När djuret som ska fotograferas hittas, måste du vänta på att det vänjer sig vid dykarens närvaro. Oftast är fiskar nervösa och flyr om kameran kommer för nära. För att få en bild av snabba havsfiskar, måste du reagera snabbt. Under en dyksafari i södra Röda havet fick jag möjlighet att fotografera snabba havshajar, när vi lyckades locka ett stort antal av dem på fotograferingsavstånd. Vi fotograferade fiskarna i många dagar och jag tog hundratals bilder. Bara en bild lyckades perfekt. I de flesta av bilderna såg man bara en del av hajfenan eller stjärten.

Vissa få fiskar, såsom de abborrartade spadfiskarna i tropiska vatten, är till naturen så modiga att de söker sig till dykarnas närhet. Ofta simmar de i närheten av ytan runt de långsamt stigande dykarna och följer noga dykarnas rörelser som halvtama och nyfikna ekorrar. Min dykpartner Kari Lahtinen fotograferade en stor napoleonfisk, som också nyfiket kom och hälsade på oss under båten när dykningen började.

Sådana här fantastiska möten mellan människa och fisk stärker dykarens känslomässiga band med undervattensvärlden. Undervattensfotografens naturrelation fördjupas ännu mer allt eftersom erfarenheten och kunskapen växer. Efter att ha undervattensfotograferat i nästan fyrtio år, har jag lärt mig en hel del om havens ekosystem samt om korallrev och deras många olika små och stora invånare. Under de senaste åren har jag tyvärr också personligen sett de tropiska korallrevens extremt utrotningshotade tillstånd. Korallreven förstörs i och med att haven värms upp på grund av klimatförändringen.

Undervattensfotografering är kanske den mest krävande typen av naturfotografering eftersom fotografen, förutom sin utrustning, också måste behärska sin egen kropp. Man måste kunna dyka så bra att man lätt kan styra sin egen flytkraft. Ovanpå marken kan fotografen använda ett stativ för att stödja kameran eller inta en stadig position t.ex. luta mot ett träd eller mot marken, men under vattnet måste man göra på annat sätt. För att inte skada känsliga koraller måste dykaren undvika att röra vid något med händerna, kroppen eller dykfenorna.

I tropiska korallträdgårdar finns också några mycket giftiga fiskar, såsom stenfiskar förklädda till korall, vars ryggfenas stick är mycket smärtsamt, till och med dödligt. Vid fotografering i undervattenshålor bör man vara noga med att inte slå huvudet i hålans eller grottans tak och väggar, där en giftig drakfisk kan ta sig en tupplur. Lyckligtvis är dessa fiskar inte aggressiva.

Vid behov kan dykaren endast ta stöd från sandbotten, men då bör man se till att inte vifta med fenorna så att sanden som virvlar i vattnet inte förstör bilden. Av samma anledning krävs det att man är noggrann när man använder fenor i vrak och grottor. Dykmasken utgör också en utmaning vid fotograferingen. Min egen mask har en korrigering av närsynthet och även ett litet läsfönster, för att jag exempelvis på natten ska kunna se kamerans små inställningar. När man ska fokusera ett makrofotografi genom masken på natten måste man verkligen kisa.

Jag började undervattenfotografera i början av 1980-talet med den legendariska Nikonos V-kameran som utvecklats av Jacques Cousteau, och fram till 2010-talet fotograferade jag med olika filmkameror, bl.a. den tunga Nikon RS-kameran. Jag byggde egentillverkade trycktåliga flöten till min tunga kamera. Optiken på dessa kameror var utmärkt. På den tiden måste dykningarna planeras noggrant uppe på ytan. Vi var tvungna att fundera på möjliga bildmotiv, eftersom det endast fanns 36 bilder per dykning på filmrullen. Bytet av film i havsförhållanden, till exempel i en gungande kanot med dubbelskrov, var ofta mödosamt, och utrustningen tog skada om den blev våt. Under dykningen måste du alltid lämna några reservbilder, ifall du i slutet av dyket hade tur och stötte på en sällsynt bläckfisk. En gång i Egyptens södra vatten, simmade en stor hammarhaj upp bredvid mig i slutet av dykningen, men filmen var slut. Det blev ingen bild.

Efter dyksafarin skickades filmrullarna till ett speciellt laboratorium för framkallning och vi fick spänt vänta på resultatet i veckor: lyckades exponeringen och beskärningen av bilderna, var fininställningarna korrekta. Med nuvarande digitala teknik kan du redan under dykningen se bilden och justera kamerans och blixtens inställningar så att de motsvarar fotograferingsförhållandena. Den tryckskyddade systemkameran som jag idag använder ger mig mycket frihet och möjligheter. Filmen tar inte slut och du kan senare finjustera och beskära bilderna på datorn. Av naturen är jag dock en undervattensfotograf av den gamla skolan och försöker alltid uppnå bästa möjliga resultat redan i fotograferingssituationen, både gällande komposition och begränsning.

Juha Nurminen

Juha Nurminen, grundare och styrelseordförande i John Nurminens Stiftelse, har alltid tyckt om att röra sig i naturen. Kärleken till havet har lett Nurminen till forspaddling, segling och slutligen också till dykning. Även en av hans kära hobbyn, fotograferingen, kom också med under ytan. När han dyker ser Nurminen inte bara spektrumet av havets mångfald, utan han bevittnar också skadorna på den. Genom sina fotografier vill Nurminen inte endast visa den storslagna naturen i undervattensvärlden och utan också påminna att dess existens och unikhet inte är en självklarhet.

Textutdraget är från ”Meren lumo – Elämää pinnan alla” (s. 164–169, 2019, John Nurminens Stiftelse)