Bara några dagar före jul trillade ett mejl in i min inbox och när jag öppnade det utbrast jag i ett spontant glädjetjut som förvånade den distansarbetande familjen. Man har beslutat ändra miljötillståndspraxis för den tunga industrin i nordöstra Estland! Beslutet kommer på ett mycket konkret sätt att minska mängden utsläpp som förorenar Finska viken, vilket också var skälet till mitt glädjetjut.
Där den tunga industrin i Estland idag får låta sitt avloppsvatten gå till städernas reningsverk utan att det finns några som helst gränsvärden i miljötillståndet, kommer det framöver att fastställas tydliga gränsvärden för avloppsvatten som kommer till reningsverk. Vår kollega Andra, som leder reningsverket vid Kohtla-Järve i ett industriområde i nordöstra Estland, berättade också att ledningen för reningsverket framöver kommer att inbjudas att delta i processen där industrin i regionen beviljas dessa helt nya miljötillstånd med gränsvärden för avloppsvattenutsläpp. Dessutom har Estlands miljöministerium anställt en expert som ska revidera miljökraven för oljeskifferindustrin och som kommer att ta Andra och hans team med i reformarbetet.
Julklappen till Finska viken har krävt ett ihärdigt och okuvligt, fullkomligt terrieraktigt arbete. Det var för två år sedan i ett EU-projekt som vi blev medvetna om den hemska situationen vad gäller industriutsläppen i östra Estland. Syftet med BEST-projektet (Better Efficiency for Industrial Sewage Treatment) var att förbättra hanteringen av industriellt avloppsvatten som leds till kommunala reningsverk. Stiftelsen inledde projektet i frustration över att vårt 10-åriga storprojekt för att minska utsläppen från kommunala reningsverk på olika håll i upptagningsområdet – däribland Ryssland, Baltikum och Polen – verkade gå till spillo då olika industriutsläpp och spill överallt störde de topptrimmade processerna i reningsverken. Här krävdes ett ingripande och därför startade vi tillsammans med Helsingfors stad och många andra organisationer ett projekt för att rätta till situationen.
I november 2018 höll vi ett möte i Toila i nordöstra Estland inom ramen för BEST-projektet. Toila är idylliskt beläget vid Östersjökusten, men inåt landet förändras idyllen snabbt till något helt annat. Tunga och förorenande industrier har funnits i nordöstra Estland sedan Sovjettiden, bland annat på grund av den oljeskiffer – dvs. olja bunden i sten – som finns i området. När man bränner oljeskiffer uppstår stora mängder aska, och landskapet i nordöstra Estland präglas därför av enorma svarta askberg. Under rundturen som ingick i projektmötet fick vi inte endast se askberg, utan besökte även ett flertal fabriker inom den tunga och kemiska industrin samt slutpunkten dit fabrikerna leder sitt avloppsvatten, dvs. det kommunala reningsverket vid Kohtla-Järve.
Det luktade olja och lösningsmedel i reningsverket. Båda är lukter som inte på något sätt hör hemma i ett kommunalt reningsverk eftersom dess processer inte kan rena så skadliga ämnen. Förutom att dessa skadliga ämnen från industrin hamnar i vattendrag och Östersjön via reningsverken, så försvårar de också reningen av normalt kommunalt avloppsvatten. Reningsverkets enda roll i ett sådant arrangemang är att späda ut industrins utsläpp av skadliga ämnen med stadens avloppsvatten.
När vi frågade Andra, chefen för reningsverket, visade det sig att man i nordöstra Estland inte ställer några gränsvärden för industrin i de miljötillstånd som krävs av EU, om avloppsvattnet leds till ett kommunalt reningsverk. Denna praxis strider både mot EU:s direktiv om industriutsläpp och mot direktivet om avloppsvatten, men eftersom nordöstra Estland är ett av Estlands mest socialt utsatta områden beslutade man där att till varje pris hålla industrin livskraftig. I detta fall genomfördes regionalpolitiken med andra ord på bekostnad av föroreningen av Östersjön.
Chockade av upptäckten försökte vi på flera olika vägar ta upp utsläppsfrågan med de berörda parterna, men utan resultat. Vi tillbringade några sömnlösa nätter med att grubbla över situationen i Kohtla-Järve tills slutligen min kloka kollega Anna, som har tidigare arbetserfarenhet av EU, hittade ett sätt: vi kunde lämna in ett klagomål till EU-kommissionen om att Estlands miljötillståndspraxis för tung industri strider mot EU-direktiv. Tillsammans med vår hjälpsamma pro bono-jurist Tuomas utarbetade vi ett klagomål till EU-kommissionen våren 2019.
EU-kommissionen återkom till klagomålet ett år senare, våren 2020, och bad om konkreta bevis i frågan. Nu gjorde vår Anna ett detektivarbete och grävde i Estlands miljötillståndsregister fram 23 miljötillstånd för industrin, där utsläppen i 16 fall leddes till ett kommunalt reningsverk. I inget av dessa fall hade man fastställt gränsvärden för utsläpp, och saken blev därmed obestridligt bevisad.
Det är inte trevligt att vara vakthund, men ibland finns det inga andra alternativ för att hjälpa Östersjön. Jag tror att klagomålet, i kombination med den publicitet som saken fick i den finska och den estniska pressen, äntligen gav resultat som kommer att förbättra tillståndet i Finska viken. I framtiden kommer olja, lösningsmedel och tungmetaller från industrin i nordöstra Estland inte längre att hamna i Östersjön.
Vårt arbete fortsätter på EU-nivå, eftersom en liknande miljötillståndspraxis tyvärr verkar användas i alla de tre baltiska länderna. Vi ser med spänning fram emot kommissionens beslut om detta för Östersjön så viktiga klagomål. Vi har också begärt att detta missförhållande ska beaktas i nästa års uppdatering av EU:s direktiv om industriutsläpp och avloppsvatten. Lyckligtvis har flera finländska europaparlamentariker redan lovat oss sin hjälp i frågan – tack för det!
Skyddet av Östersjön är ibland en verklig uttröttningskamp, där man kryssar i ett träsk av direktiv, nationella lagar, myndighetsåtgärder och hemliga utsläpp. Saker och ting kan se bra ut i rapporter och officiella papper, men i verkligheten vara fullständigt vanskötta. EU-projekt som går till botten med strukturella problem kan ibland – trots att projekten tidvis verkar vara långt ifrån det praktiska skyddsarbetet – föra med sig guldkorn när dolda missförhållanden hamnar i rampljuset. Då uppstår en möjlighet att omvandla ord till handling. I bästa fall belönas terrierns envishet med en konkret julklapp, såsom nu i nordöstra Estland.
Marjukka Porvari
Direktör, Projekten Ett Rent Östersjön
John Nurminens Stiftelse
Marjukka Porvari leder stiftelsens projekt för Ett Rent Östersjön.
Marjukka kom till stiftelsen 2005 då vi började genomföra det första Östersjöprojektet, intensifierad rening av avloppsvatten från S:t Petersburg. Då verksamheten har expanderat har Marjukka, som talar flytande ryska, rest runt i avrinningsområdet till Östersjön och jagat kostnadseffektiva projektobjekt. Sedermera har stiftelsen genomfört 30 Östersjöprojekt, och teamet som arbetar för Östersjön har vuxit från en Marjukka till sju personer.
I egenskap av anställd med flest tjänsteår hos oss titulerar hon sig själv som stiftelsens veteran. Marjukka kastar sig helhjärtat och hänfört in i sitt arbete och utför det kompromisslöst med på en gång en världsförbättrares och terriers approach. Stiftelsens inofficiella motto ”Ingenting är omöjligt” har uppstått ur situationer i verkliga livet, ur att möjliggöra och lyckas med komplexa och svåra projekt.
På fritiden söker sig Marjukka till öppna platser vid havsstränder och fjäll, där hon helst övernattar utomhus när tillfälle ges, med bara tälttaket mellan stjärnhimlen och sömnen.
