Årets början har varit en historisk och chockerande tid för mänskligheten. Rysslands invasion av Ukraina har permanent förändrat den värld vi lever i. Följderna av kriget är också betydelsefulla för Östersjön, Ryssland är ju av många skäl ett viktigt land ur Östersjöns synpunkt.
Det finns mer än nio miljoner ryssar i avrinningsområdet till havet från den ryska sidan, mycket industri, intensiv djurproduktion och stora städer.
Ryssland har också rikligt med föråldrad infrastruktur, som inte bara är ett hot mot Östersjön utan också en möjlighet. Genom att modernisera den kan en storskalig minskning av utsläppen till Östersjön åstadkommas.
När stiftelsen år 2005 inledde sitt arbete för att rädda Östersjöns marina miljö var det en guldålder för miljösamarbetet mellan Ryssland och Europa. Då var ryssarnas bidrag för förbättring av miljöns tillstånd även ekonomiskt betydelsefullt: i St Petersburg reparerades till exempel avloppsinfrastrukturen med en pott på mer än en miljard euro, av vilket 90 % var ryssarnas egna pengar eller lån.
Med dessa pengar minskades, med nästan 40 procent, den fosforbelastning som övergöder Finska viken. De industriella och kommunala objekt som belastar Östersjön mest, s.k. hot spots, sveptes i snabb takt bort från kartan hos Östersjöns skyddskommission.
Under de gyllene åren log presidenter och statsministrar i kapp när reningsverk invigdes, och tillståndet i Finska viken förbättrades synligt tack vare massiva utsläppsminskningar.
När även de överraskande utsläppen från en gödselfabrik som läckte ut i Laukaanjoki kunde renas genom finländarnas och ryssarnas till en början besvärliga men framgångsrikt avslutade samarbete, kunde man fira ett världsrekord i havsskydd. På mindre än tio år hade fosforbelastningen som övergöder Finska viken minskats med 75 procent.
Erövringen av Krim år 2014 förde in de första mörka molnen på samarbetshimlen. Europa inledde sanktioner mot Ryssland, och den glada samarbetsandan avtog.
På miljösamarbetets och civilsamhällets nivå ansågs fortsatt samarbete vara acceptabelt, men investeringar och politisk dialog på högre nivå lades på is.
Ryssland fortsatte som medlem i HELCOM, Östersjöns skyddskommission, men genomförandeandan var inte längre densamma. Man såg inte längre några leenden när reningsverk invigdes, och problemen på den högre politiska nivån återspeglades också i HELCOM:s vardag.
Kriget i Ukraina har återigen förändrat situationen i Östersjöns skyddskommission. Det är inte längre möjligt att diskutera frågor, inte ens formellt, utan Ryssland är helt uteslutet från samarbetet. Skyddskommissionens officiella möten är pausade, men informella möten kommer att fortsätta som konsultationer utan Ryssland.
Hur långt detta kommer att bära och hur lång tid arrangemanget kan förlängas återstår att se. För Östersjöns skyddskommission är Ryssland en existentiell fråga i det avseendet att med undantag av Ryssland tillhör alla andra medlemsstater EU och kan enas om saker även utanför kommissionen.
Det är naturligtvis bra att det arbete som utfördes under samarbetets gyllene år fortsätter att bära frukt, trots den politiska situationen. Rening av avloppsvatten, inklusive kemisk fosforrening som byggdes upp av John Nurminens Stiftelse, används varje dag vid reningsverken för att minska näringsbelastningen på Östersjön.
Åtminstone hittills har vattenverken inte glidit undan sina skyldigheter, utan rapporterar regelbundet till oss om både inköp av rengöringskemikalier och om sina utsläpp.
Många gånger har vi dragit en lättnadens suck över att vi lyckades slutföra den största uppgiften att rena från de ryska näringsämnena före de svåra åren.
Men ett produktivt och effektivt samarbete hade säkert ändå kunnat genomföras även i många andra frågor, förutom näringsämnena exempelvis att minska utsläppen av skadliga ämnen till havet från det ryska avrinningsområdet.
Det är omöjligt att veta om samarbetsåren kommer att återvända under vår livstid. Det är dock klart att ”Ryssland, Ryssland, Ryssland”, med den förra försvarsministerns ord, kommer att även i fortsättningen vara en utmaning inte bara för Finlands säkerhet utan också för Östersjöns tillstånd.
Vatten känner inte till de gränser som människan sätter, utan förenar oss för alltid med vår granne, både i goda och i dåliga tider.
Marjukka Porvari
Marjukka arbetade hos John Nurminens Stiftelse som direktör för havsmiljön. Från John Nurminens Stiftelse flyttade hon i maj 2022 till Finlands miljöministerium.
Denna text publicerades första gången som en kolumn i tidningen Länsi-Suomi.
